Jag har så mycket sorg och ilska i kroppen nu så jag måste skriva av mig lite. Jag har i grunden en schizoaffektiv diagnos och missbruk. Fram tills nyligen har jag bott i en annan stad men nu flyttat närmare mina anhöriga, för att försöka förbättra relationen.
Men jag har precis fått höra att jag är en lat missbrukare som inte har ett riktigt heltidsjobb. Jag har styrt upp arbetsträning, börjat behandling, men det duger inte. Det ska jobbas med riktig anställning, då blir man frisk säger mina anhöriga. Att du har en diagnos syns inte på dig när vi träffas säger dom. Som om jag skulle hitta på, jag har problem med stress säger jag, dom säger att jag är lat och ljuger.
Jag känner mig så dålig i nuläget, hur ska jag få dom att förstå, jag kan inte nå fram till dom. Fundera på att bryta kontakten. Kanske vore det bästa.
Fick höra ganska elaka ord som att ditt liv är snart förbi, du har slösat bort ditt liv och inte gjort något vettigt med mitt liv. Att det finns folk som kämpar för sina liv och jag är bara lat.
I ärlighetens namn blev jag knäckt, funderar på att hoppa från bron. Jag hamnade nyligen på psyk, då blev dom besvikna irriterade. Frågade inte varför jag blev inlagd. Får noll förståelse.
Jag kräver inte att dom ska förstå allt, men bara acceptera mig för den jag är. Är det för mycket begärt?
Hur gör ni med anhöriga? :väggen
