Paranoid anhörig som tror illa om alla som vill henne väl

Ok - tack för upplysningen!

Tusen tack för länken Nissegossen, tittade på båda och grät lite grann. Nu vet jag lite bättre hur jag ska prata med henne och förhålla mig till allt. Nu är det ju bara det att hon inte vill prata med mig...vill egentligen åka dit, men rädd att det blir värre. Att det ska förstärka alla misstankar hon har.


Någon här som varit extremt paranoid/förstadie till psykos? Ni hade inte gillat att den/dom ni oroade er för kom förbi va? Gissar att det är högst individuellt i och för sig...
Eller tips på vad jag absolut INTE bör göra?

Jag har varit paranoid, men är väl till viss del fortfarande det trots mina markanta förbättringar på det området! Vad jag kanske kan tipsa om? Är att inte pusha på för hårt, men det är svårt att dra en skiljelinje var gränsen går någonstans?

När man är sjuk, så tror jag det är bättre med professionell stab omkring sig, men hon måste vilja själv! Vet inte hur man får in henne i den ruljangsen, för min del var det en psykolog som hjälpte mig in i den psykiatriska vården.

Att tro sig bli lurad på arvet är egentligen inte psykotiskt, eftersom det kan hända i verkligheten. Ingen idé att försöka förklara varför det inte är sant för vanföreställningar går inte att prata bort. Troligen kan det avta för psykossymptomen brukar variera och det kan vara utlöst av ångest och rädsla för att förlora pengar. Hon är säkert mer beroende av arvet än vad ni andra som är friska är.

Mina anhöriga låtsades inte om min psykiska sjukdom (schizofreni). De ställde krav på mig som om jag varit frisk. Min mamma var inte ens orolig, när jag åkte ensam utomlands. Min syster och jag har kommit överens om arvet efter våra föräldrar.