Paranoid

Hur kan man lugna en människa som är paranoid? Min fd pojkvän är helt säker på en massa konspirationer som har pågått, han är helt säker på att jag är opålitlig, att våra arbetskamrater är emot honom, att jag har försökte krossa hans företag. Nu vägrar han prata med någon av oss och allra minst mig. Sanningen är att INGEN har velat honom något ont. Men nu har han betett sig så märkligt och taskigt mot oss alla så nu har han en massa folk emot sig.........Han är ohyggligt provocerande och förarglig......Finns det någon som har/har haft någon form av paranoid personlighetsstörning här som kunnit tillfriskna från det och i såfall hur gjorde ni?

Jag ser problem i det här fallet för hans diagnos är inte fastställd. Det är därför inte helt klart vad han lider av och då är det inte så lätt med behandling heller, eftersom den baserar sig på diagnosen man har.

Det finns information om paranoid personlighetsstörning, som verkar bra här:
cms.psychologytoday.com/conditions/paranoid.html
Obehandlad är den oftast livslång och behandlingen verkar vara psykologiska behandlingsmetoder.

Psychotherapy is the most promising method of treatment for Paranoid Personality Disorder. People afflicted with this disorder have deep foundational problems that necessitate intense therapy. A confident therapist-client relationship offers the most benefit to people with the disorder, yet is extremely difficult to establish due to the dramatic skepticism of patients with this condition. People with paranoid personality disorder rarely initiate treatment and often terminate it prematurely. Likewise, building therapist-client trust requires great care and is complicated to maintain even after a confidence level has been founded.

The long-term projection for people with paranoid personality disorder is bleak. Most patients experience predominant symptoms of the disorder for the duration of their lifetime and require consistent therapy.

Self Care

Self-care approaches to paranoid personality disorder are not likely to be effective forms of treatment. The high levels of suspicion and mistrust pervasive in people with this disorder make the work of support groups improbably helpful and potentially damaging.

Det bästa vore nog att han gick till läkare för diagnos, men det är säkert lättare sagt än gjort.

PSR skrev:

Linnea61 skrev: Hur kan man lugna en människa som är paranoid? Min fd pojkvän är helt säker på en massa konspirationer som har pågått, han är helt säker på att jag är opålitlig, att våra arbetskamrater är emot honom, att jag har försökte krossa hans företag. Nu vägrar han prata med någon av oss och allra minst mig. Sanningen är att INGEN har velat honom något ont. Men nu har han betett sig så märkligt och taskigt mot oss alla så nu har han en massa folk emot sig.........Han är ohyggligt provocerande och förarglig......Finns det någon som har/har haft någon form av paranoid personlighetsstörning här som kunnit tillfriskna från det och i såfall hur gjorde ni?

Jag har paranoid schizofreni och var tidigare rejält paranoid i cirka tio år. Mina symptom klingade av utav sig själv innan mina positiva symptom övergick i negativa symptom. Nu talar vi om en psykossjukdom vilket inte är samma sak som en personlighetsstörning. Standardlösningen är annars neuroleptika och samtalsterapi i kombination. Det skadar säkert inte att förklara rent logiskt med stöd av faktautsagor att anklagelserna saknar grund. Om han vägrar är det bara att låta honom vara ifred.

Tack för ditt svar.Linnea61 är numera MeraWera istället........jag är ingen läkare och kanske har helt fel i mina tankar om honom. Jag har dock pratat med två läkare om hans beteende och båda var oberoende av varandra säkra på att han behövde hjälp för att komma ur det. Andra människor har också börjat tycka att han inte är frisk som de säger.....misstänksamheten och det inneslutna sättet samt diverse varningar han uttalar om vilka som konspirerar osv gör att folk drar sig ifrån honom. Problemet är att ingen mer än jag vill prata med honom om detta. Han blir ovän med alla som kommer honom närmare i vardagen.....hur var det för dig när du var paranoid, blev du ovän med många människor? Jag har ofta tänkt på att han verkar ha mest "lugn och ro" om han får vara med sin mamma och mormor.....som om det är jobbigt för honom att ha med folk i allmänhet att göra.......hans mamma har med största sannolikhet en schizoid paranoia.....är det här ärftligt?? Har du fler i din familj som har detta? Jag har svårt att släppa detta och är väldigt ledsen för att allt blivit så här tokigt....vi som älskade varandra.....Du skriver att det är bara att låta honom vara ifred.....är det så illa??? Jag undrar hur hans liv kommer att bli om han inte får hjälp, han gör sig själv och många omkring sig väldigt olyckliga ju. Hur fick du din diagnos och hur började det för dig?

PSR skrev:

MeraWera skrev: ..hur var det för dig när du var paranoid, blev du ovän med många människor? Jag har ofta tänkt på att han verkar ha mest "lugn och ro" om han får vara med sin mamma och mormor.....som om det är jobbigt för honom att ha med folk i allmänhet att göra.......hans mamma har med största sannolikhet en schizoid paranoia.....är det här ärftligt?? Har du fler i din familj som har detta? Jag har svårt att släppa detta och är väldigt ledsen för att allt blivit så här tokigt....vi som älskade varandra.....Du skriver att det är bara att låta honom vara ifred.....är det så illa??? Jag undrar hur hans liv kommer att bli om han inte får hjälp, han gör sig själv och många omkring sig väldigt olyckliga ju. Hur fick du din diagnos och hur började det för dig?

För mig började paranoian när jag blev gränspsykotisk i samband med stora relationsproblem. Det kunde jag aldrig reda ut utan blev bara sämre och sämre. Jag misstänkte telefonavlyssning, åsiktsregistrering och så vidare. Jag mådde så dåligt av att vara bland folk att jag i första hand isolerade mig. I och för sig var jag ovän med mina anhöriga. I skolan och på arbetsplatser var jag framför allt utfryst. Jag var helt övertygad att SÄPO övervakade mig eftersom det var jag som styrde hela världen. Således lite annan kaliber än vad din pojkvän sannolikt har för vanföreställningar. Jantelag och sånt funkade inget vidare på mig kan jag säga. Poängen är att jag uppfattade omgivningen som hotfull. På det sättet hamnade jag i försvarsställning och uppfattades som aggressiv (även fysiskt). Jag blev till och med hotad till livet av mina anhöriga, av grannar och på AMS-utbildningar.

Om du använder begreppen schizoid paranoia till en läkare kommer han att kalla det begreppsförvirring. Rent tekniskt är detta två helt skilda personlighetsstörningar (fortfarande ingen psykisk sjukdom). Jag har själv en mamma som är schizoid. När jag mår som allra bäst har jag schizotyp personlighetsstörning. I och för sig kan man eventuellt ha en kombination av schizoid och paranoid personlighetsstörning. Men jag kan måla upp en bild ungefär vad du menar. Jag har ingen aning om personlighetsstörningar är ärftliga. Däremot lär de spridas via miljön om inte annat.

Om man har schizofreni lever sjukdomen sitt eget liv och man har olika faser. Jag fick min diagnos efter att jag på egen hand tagit mig igenom såväl positiva symptom och negativa symptom. En person som har en personlighetsstörning kan mycket väl gå igenom hela livet och förneka att den har en gnutta problem. Om man har schizofreni går det inte att förneka sjukdomen i längden eftersom det med tiden blir allt tydligare att man är sjuk. Poängen är att eftersom psykoser är självläkande borde även personlighetsstörningar vara det, däremot kommer man inte åt störningen utan kognitiva insikter. Det allra bästa är samtalsterapi.

Tack för ditt svar....tack....jag försöker förstå vad det är som händer och det är så svårt. Allt du delar med dig till mig är mycket värdefullt....jag känner att jag har tagit det här så oerhört personligt så jag håller på att gå under. Började din paranoia med så stora saker som SÄPO, avlyssningar etc direkt. Jag menar var det inte så att det var mer banala saker från början typ att han gillar nog inte mig och att det sedan blev värre och värre onda aningar? När du tittar tillbaka på detta när du så att säga är frisk kan du då se det osunda i det med skärpa och klarhet eller du tycker det var osunt för att någon berättat för dig att det var det? Jag är inte så insatt som du och jag undrar vad du menar med positiva och negativa symptom? Än en gång tack....

Admin1 skrev: Jag ser problem i det här fallet för hans diagnos är inte fastställd. Det är därför inte helt klart vad han lider av och då är det inte så lätt med behandling heller, eftersom den baserar sig på diagnosen man har.

Det finns information om paranoid personlighetsstörning, som verkar bra här:
cms.psychologytoday.com/conditions/paranoid.html
Obehandlad är den oftast livslång och behandlingen verkar vara psykologiska behandlingsmetoder.

Psychotherapy is the most promising method of treatment for Paranoid Personality Disorder. People afflicted with this disorder have deep foundational problems that necessitate intense therapy. A confident therapist-client relationship offers the most benefit to people with the disorder, yet is extremely difficult to establish due to the dramatic skepticism of patients with this condition. People with paranoid personality disorder rarely initiate treatment and often terminate it prematurely. Likewise, building therapist-client trust requires great care and is complicated to maintain even after a confidence level has been founded.

The long-term projection for people with paranoid personality disorder is bleak. Most patients experience predominant symptoms of the disorder for the duration of their lifetime and require consistent therapy.

Self Care

Self-care approaches to paranoid personality disorder are not likely to be effective forms of treatment. The high levels of suspicion and mistrust pervasive in people with this disorder make the work of support groups improbably helpful and potentially damaging.

Det bästa vore nog att han gick till läkare för diagnos, men det är säkert lättare sagt än gjort.

Tack för ditt svar.....har just förstått hur jag kunde svara dig.....tusen tack....jag har ju inte "befogenhet" att sätta diagnos på honom men jag och väldigt många andra märker att det är något som är mycket fel med honom......ingen vill honom illa men han är på sin vakt hela tiden......som om all hans energi går åt till att lista ut vem som ska svika honom härnäst på något sätt. Han agerar sedan som om vi alla redan har svikit; lurat eller gått bakom ryggen på honom. Som en slags hämnd för något som inte ens har hänt......Han lär aldrig söka någon hjälp eller läkare för detta för han tycker det är vi andra som är svekfulla. Jag vet inte ens om han är speciellt olycklig i "sin värld"....... Det jag tänker på är om han kan glida in i schizofreni. Det är jobbigt att bara titta på.....

PSR skrev:

MeraWera skrev: Tack för ditt svar....tack....jag försöker förstå vad det är som händer och det är så svårt. Allt du delar med dig till mig är mycket värdefullt....jag känner att jag har tagit det här så oerhört personligt så jag håller på att gå under. Började din paranoia med så stora saker som SÄPO, avlyssningar etc direkt. Jag menar var det inte så att det var mer banala saker från början typ att han gillar nog inte mig och att det sedan blev värre och värre onda aningar? När du tittar tillbaka på detta när du så att säga är frisk kan du då se det osunda i det med skärpa och klarhet eller du tycker det var osunt för att någon berättat för dig att det var det? Jag är inte så insatt som du och jag undrar vad du menar med positiva och negativa symptom? Än en gång tack....

Nej, det började inte med stora saker på en gång. Det tog fyra-fem år innan det tog rejäl skruv. Det första var banalare saker typ att den person jag var kär i var gravid, inte tyckte om mig, hade andra

pojkvänner, hur många andra pojkvänner et cetera. Det handlar om Hverklighetsuppfattning. Verklighetsuppfattning och identitet har jag väldigt svårt med fortfarande. Å andra sidan säger läkarna att det är normalt. Eftersom jag inte kunde reda ut vad som egentligen hände tappade jag fotfästet. Rent faktamässigt hände absolut ingenting. Det är ju förstås väldigt osunt att ha skenrelationer där ingenting händer rent objektivt. Och det har jag kläckt helt på egen hand...

Positiva respektive negative symptom är tekniska uttryck. Med positiva symptom menas i korthet att man har en förvrängd verklighetsuppfattning. Med negativa symptom menas att normala funktioner faller bort. I mitt fall gäller det hela registret från sömn, mat, social funktion, läsa tidning, lyssna på radio, se på TV et cetera. Om ditt ex har en personlighetsstörning har han antagligen varken positiva symptom av någon större kaliber eller negativa symptom.

Ok, jag börjar förstå lite. Ursäkta jag är så frågvis men jag vill gärna veta mer. Du skrev att det började med relationsproblem. Det jag uppfattar av mitt ex så verkar han ha en helt egen sanning, en helt egen verklighet liksom. Har han sagt någonting inför tex 10 personer så kan han mycket väl påstå efteråt att så var det inte fast dessa 10 personer står och "trampar honom på halsen". Man märker då också ett slags förakt hos honom för dessa människor,av typen att ni ska inte försöka lura mig för så var det inte...... Det var mycket vi bestämde i vår relation också som sedan så att säga "togs tillbaka". Jag uppfattade honom som väldigt oärlig och "hal", precis som det pågick något slags maktkrig mellan oss. Han blev mycket agressiv vid dessa tillfällen och ställde till stora scener, skulle packa och flytta, drog upp taskiga personliga saker. ALlt för att "skydda" sig på något vis. Känner du igen detta?