Ångest utan tankar

Vad kallas ångest som inte härstammar ur en specifik tanke utan bara är?
Hur beskriver man den?
Vilket helvete denna dag är, jag skulle sortera paper, ja, då ser man all skit igen, nu ligger pappren i en hög och går jag till högen så får jag nog söka akut nersövning med hästmedecin, så den får nog ligga medans jag försöker tänka på ngt annt, för nu tänker jag verkligen på eländet som kallas mitt liv. Fy fan

För att svara väldigt torrt och korrekt på din fråga så kallas ångest utan direkt orsak för generaliserad ångest. Det är vanligast bland personer med borderline.

Annars brukar jag personligen prata om kemisk ångest. Då menar jag baksmällan. Då har jag en väldigt ospecifik ångest som bara gnager mig. Jag kan inte vara i min kropp alls. Vill bara bort. Någonstans.

Alla får nog en liten släng av vardagsångest lite då och då också. Fast det måste ju vara en gradskillnad där. Det är ju olika saker när man bara känner sig illa till mods och har en gnagande ospecifik känsla jämfört med när ångesten mer äter en och handikappar en för att man inte förmår ta sig för något.

Hoppas din ångest släpper snart!

Men jag har läst att personer med generaliserad ångest oroar sig för allt. Så kan det ju bli ibland, men det här är mer ett konsant inte så högt men konstant närvarande ångestbuzz. Gör jag något så förvärras ju ångesten och blir ibland svår, som tidigare idag. Ofta av helt menlösa saker och jag förstår inte logiken i ängesten men den är där, och det är självklart att tankara blir svåra att kontroller, man har fullt up med att hålla färgen.-

Sen följer en stund av depression och fåniga saker som gråt över anfallstankar som man inte kan mota bort, för du måste ju tänka en tanke för att kunna låta bli attt tänka på den, allså, tankarna från innerjaget, det är en glöd, en livskraft en klump som finns i alla människor, det vi kallar själ. Det är inte samma sak som överjaget för klumpen är kännande. Utan klump kan man inte älska. Klumpen är själva harmonin, lust och olust.

Iaf, när denna inre kraft konsant skickar ut obehagskänlor, han vill inte vara med, ledsen eler rädd, bitter, olustig, vad vi än ska kalla känslan så går den inte att styra om den kommer från klumpen, man måste bearabeta själva klumpen för att få den att sluta men klumpen tänker inte utan den känner. Känner klumpen rätt är det ingen konst att leva hur de ytre förhållandena än är, en glad kär luffare kan skratta i ett tält i -20, en miljonär kan gråta i sin jaguar..
Skulle klumpen helt spåra ur hjälper inga pengar, men om man inte har pengar så blir klumpen ofta utsatt för mer press. "nu fick jag tigga igen" "nu blev jag utnyttjad" känslan är ju inget som klumpen direkt haussas av.

Min klump gråter hela tiden, men jag vet inte vad jag ska göra med honom. Det är som att vakta ett besvärligt barn inom sig. Så länge kliumpen är så här sur kommer jag inte att få ett bättre liv, vad jag än gör, det har varit såhär nästan konsant ..kanske i alla år egentligen, men jag blir alltmer bitter på det...

Minns att personen du ser inte är bara klumpen utan egentligen en maskin, som klumpen ger liv åt, klumpen påverkas olika av olika saker på alla människor.

Klumpen, en gammal sak i ny mer anpassad förpackning.

Men som sagt sänder den ut jobbiga signaler hela tiden.
Tex idag när jag var o handlade, tog det en timme innan kön försvann, så jag fick läsa på olika paket. Köpte även godis och var nära chips. Fick många negativa tankar där i affären. Nu skäms jag för att jag fick dem och tänker på hur dålig karma jag hade där och att alla kände det.
Jag borde läst expressen o ståt där o sen lämnat tebax tidningen när det var min tur.

Man får vara glad för det lila, jag köpte en oljedoftare, och hittade lite pepparmyntolja, och mina luftvägar mår mkt bättre, de är en stor del i problemet, men det verkar det inte vara ngn som inser riktigt, får man inte luft när man har den generella dumångesten, blir provocerad...

Perosnligen tror jag min klump nuär sårad för gott, eller, de var han redan som liten, 3-4 år blev jg bara innan han började såras, o sen har det pågått i snart 30 år..

vad jag babblar.. <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Jag tycker det är häftigt att du hittat ett så bra sätt att beskriva din ångest! Jag förstår precis vad du menar när du pratar om "klumpen". Och precis som du säger så närs klumpen av alla de kränkningar och besvikelser du upplever. Det är nog också bra att du verkar ha en god kontakt med klumpen, alltså att du känner hur den mår. För det är nog hos klumpen ditt arbete med att lindra ångesten måste ta sin början. Går du i någon slags terapi eller behandling förresten? I såna fall, har du berättat om klumpen där? Jag tror att du skulle ha goda möjligheter att förbättras om du fick hjälp. För du verkar ha en stor medvetenhet om hur din ångest fungerar. Och det är alltid en bra början.

Du skriver också att klumpen påverkar din andning? Är det mer som panikångest-attacker då? Det finns olika andningsövningar som kan ah effekt mot andningssvårigheter i samband med ångest. Att andas i cirkel är en sådan som brukar hjälpa de flesta.

Du skriver också om rädslor. Är du rädd för saker i den omfattningen att du undviker dem, alltså har du riktiga fobier? Eller är det mer en diffus skärrad känsla överlag?

Oj, vad många frågor.... Nu får det vara nog för den här gången!

jennynen skrev: Går du i någon slags terapi eller behandling förresten? I såna fall, har du berättat om klumpen där? Jag tror att du skulle ha goda möjligheter att förbättras om du fick hjälp. För du verkar ha en stor medvetenhet om hur din ångest fungerar. Och det är alltid en bra början.

Nej, jag byter psykvårdsavdelning, så jag har inge som helst vård nu.
Skrämmer mig mkt, då jag tycker det fungerade riktigt bra på psykmotagningen, de var effektiva och förstående och respekterade min bitterhet, så den inte blev värre och jag kunde må lite bättre, det gör jag nog. Är det bara jag som har en klump tror du eller har alla det såhär?

Du skriver också att klumpen påverkar din andning? Är det mer som panikångest-attacker då?

Mja, det e ju detta jag försöker förklara, mina luftvägar är paj så det går inte. Visst kan man kalla det panikångest men jag får inte luft och då får man ju panikångest? Det är som om "paniken" och"luftvägsproblemen" ite kan tas i samam anding, fast de ju naturligtvis hör ihop och förvärrar varann. Näs-hals doktorn och psykiatikern kan liksom inte balansera varann. Skulle jag bli av med luftvägsproblemen kan jag nog fixa det hela. Har jag dem fixar jag det inte.

Du skriver också om rädslor. Är du rädd för saker i den omfattningen att du undviker dem, alltså har du riktiga fobier? Eller är det mer en diffus skärrad känsla överlag?

Jag tror jag inte erkänner saker för mig själv, jag erkänner inte att jag är rädd utan jag hittar på ngt annat att ursäkta mig med/tro på..
Jag undviker, men försöker hålla färgen om jag utsätts.
Visst kan man kalla den eviga ångesten för en diffus skärrad känsla, men man kan leva med den även om det inte är så kul, om man får hålla på...

Oj, vad många frågor.... Nu får det vara nog för den här gången!

Den som inte frågar får ju inget veta,..
<!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->