Om vårt Ångest-älskande Sverige!

Håller med dig admin om att det är bra att det blivit okej att må dåligt (i viss mån i all fall) men jag tror att problemet är precis så stort som det kan verka. Som kloka abzu skrev om status hungrande småflickor på internet, dom finns i massor. Den uppsjö av böcker som kommit ut i ämnet pekar också på något. Min tid i gymnasiet som slutade för bara några månader sedan gjorde trenden tydlig för mig liksom min tid på psyket då jag viserligen till en början var för sjuk för att lägga mäke till något men på slutet ändå uppfatade en hel del. Det är staus, det är trend, det är livstil. Det har blit ett sätt att leva och bli till. Det har blivit okej att må dåligt, super, men det har också gjort den här trenden möjlig.

Mycket att dom svimmade på 180 talet hade väll med korsetter och sånt tjafs att göra. Sen kan jag tänka mig att det var ett sätt att ragga också. Den sköra, vackra kvinnan som behöver räddas av någon tjusig herre tycks alltid ha gått väldigt bra hem.

Hej Hanna-norr!
Tyvärr har även jag stött på människor som ser det som en prestation (snarare än något djupt sorgligt) att skrapa sig lite med en nål eller dyligt.

Men hur som helst vilken vinkling har du på boken du skrivit ang. psykiatrin???

/S

Min bok handlar mer om psykiatrin och dess brister än om att må dåligt, om specifika individer. Den är inte en bok om sjuka människor som gör sig till offer. Den är om människor som hamnat fel men som väljer att kämpa/göra något åt sina problem i kaoset. Psykiatrin jobbar inte för att hjälpa dessa människor som den borde. Den trasar sönder dom och berövar dom deras värdighet. Mina karaktärer vägrar låta sig förtryckas!
Den är en bok mot fötryck och för styrka med mottot: " Så länge jag är stark, kan inget skada mig". Den handlar även om andra behandlingssätt än medicinering och om framtiden för psykiatrin.
Boken handlar inte om mig.Den är ingen självbiografi. Jag är för ung och ointressant för det. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Offerkulturen står mig upp i halsen!

Hybris och storhetsvansinnen så det skriker om det.Kommer slå dig hårt sen när du ramlar från dina höga hästar.Ack,Ack. 8O

Jag vet ! Det kommer göra så jävla ont.Det kanske är fel att jag vågar tro på något, att jag vågar vara stolt över något igen. Det går alltid sönder, man faller alltid hårt. Kanske hade jag storhetsvansinne för att jag trodde jag skrivit något fint, när jag lät mig själv bli till, bli något annat än sjuk. Du behöver inte oroa dig eller reta dig mer. Tur att du finns, eller hur?Så här lite behövs för att putta ner mig från mina hästar. Är uppriktigt ledsen. Inte ens här får man vara något mer än sin sjukdom och misslyckande. Jag vet att jag misslyckats med allt hitintills. Jag kan inte ens gå ut. Men jag har hybris och storhetsvannsinne för att jag lyckades känna glädje och stolthet över något jag kämpat med i över ett år!

Gäst - det där var rätt taskigt skrivet. Du har varken läst boken eller känner Hanna så vad ger dig rätt att skriva så?

Må så vara att många inte kommer att uppfatta Hannas bok som så viktig som hon hoppas, men hon har iaf gjort nånting konstruktivt! Själv ser jag fram emot att läsa den.