Om vårt Ångest-älskande Sverige!

Tyvärr måste jag nog hålla med Hanna.
Jag har sett och hört åtskilligt om unga tjejer som vill vara speciella och faktiskt mer eller mindre skryter om sin ångest och sitt självdestruktiva beteende. Men jag kan på ett sätt förstå dom, de vill vara speciella och förstår inte att dom är det redan då de är individer.
Självskadebeteendet bland tonårstjejer har exploderat det senaste åren, mycket tack vara ungdoms-sajter där flickor får kontakt och kan "tippsa" varandra om att skada sig.
Jag har sett det mycket på poesi-sajten Sockerdricka, där självskadebeteende i det närmsta hyllas.
Detta betyder dock inte att dessa flickor inte behöver nån sorts hjälp, men jag tror inte att psykiatrin kan hjälpa de flesta tyvärr.
Dom behöver vuxna, föräldrar, som ser dom, stöttar dom och erkänner att dom är speciella.

Hej!

Jag tror att det tidigare har funnits epidemier bland unga kvinnor. På 1800-talet fanns hysteri dvs unga kvinnor blev hysteriska, svimmade och hade sig.

Jag tror inte att problemet med självskadande kvinnor är så stort, som det kan verka. Det finns också positiva sidor att man idag är mer öppen och pratar om psykiska besvär, som ångest och depression. Det är inte samma skambeläggning på det som förr utan det har blivit mer naturligt. I och för sig borde inte psykiska besvär vara skambelagt alls eftersom enligt WHO kommer var 4:e person drabbas av det under livet.

Jag tror också att om skambeläggningen minskar kommer nog självmorden att minska. Redan nu finns tendensen att självmorden minskar, men det tillskrivs oftast den ökande förbrukningen av antidepressiva.

Admin

Håller med dig admin om att det är bra att det blivit okej att må dåligt (i viss mån i all fall) men jag tror att problemet är precis så stort som det kan verka. Som kloka abzu skrev om status hungrande småflickor på internet, dom finns i massor. Den uppsjö av böcker som kommit ut i ämnet pekar också på något. Min tid i gymnasiet som slutade för bara några månader sedan gjorde trenden tydlig för mig liksom min tid på psyket då jag viserligen till en början var för sjuk för att lägga mäke till något men på slutet ändå uppfatade en hel del. Det är staus, det är trend, det är livstil. Det har blit ett sätt att leva och bli till. Det har blivit okej att må dåligt, super, men det har också gjort den här trenden möjlig.

Mycket att dom svimmade på 180 talet hade väll med korsetter och sånt tjafs att göra. Sen kan jag tänka mig att det var ett sätt att ragga också. Den sköra, vackra kvinnan som behöver räddas av någon tjusig herre tycks alltid ha gått väldigt bra hem.

Hej Hanna-norr!
Tyvärr har även jag stött på människor som ser det som en prestation (snarare än något djupt sorgligt) att skrapa sig lite med en nål eller dyligt.

Men hur som helst vilken vinkling har du på boken du skrivit ang. psykiatrin???

/S

Min bok handlar mer om psykiatrin och dess brister än om att må dåligt, om specifika individer. Den är inte en bok om sjuka människor som gör sig till offer. Den är om människor som hamnat fel men som väljer att kämpa/göra något åt sina problem i kaoset. Psykiatrin jobbar inte för att hjälpa dessa människor som den borde. Den trasar sönder dom och berövar dom deras värdighet. Mina karaktärer vägrar låta sig förtryckas!
Den är en bok mot fötryck och för styrka med mottot: " Så länge jag är stark, kan inget skada mig". Den handlar även om andra behandlingssätt än medicinering och om framtiden för psykiatrin.
Boken handlar inte om mig.Den är ingen självbiografi. Jag är för ung och ointressant för det. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Offerkulturen står mig upp i halsen!

Hybris och storhetsvansinnen så det skriker om det.Kommer slå dig hårt sen när du ramlar från dina höga hästar.Ack,Ack. 8O