Rädsla för att golvet ska rämna

Flisan,
Det du känner är något som många människor delar med dig. Rädslan för livet - existensen, det är vad jag tror... Livet är alltid en balansgång och det går upp och det går ner, det ljusnar bakom krönet och det mörknar in i tunneln, så blir det ljust igen. Vi måste leva med det. Du gör vad du kan, men som Isa-Alise säger här... Våga lita.. också våga släppa taget så blir balansgången lättare, slappna av, vila när du behöver. Det finns luft som bär där under det du tror är en avgrund. Hela den här planeten svävar genom rymden. Du är inte ensam. Bara känner dig liten, men inuti dig finns en hel värld som är alldeles din egen.
Lita....

*kramar*
/Sofie (bipolär)

Du Flisan, jag har tidigare i vad jag skrivit försökt beskriva ungefär samma känsla som du, vad det gäller att gå på lina.

Men, jag använde en annan metafor, nämligen att gå på en trappa av skarpslipade svärd.

Minsta felsteg så trodde jag att jag skulle bli ihjälskuren om jag missade att gå i exakt 90 graders vinkel mot svärdseggen.

Sköt om dig! Jag menar bara väl, och vill en en gång betona att det enda du behöver vara rädd för är själva rädslan.

Tag min snuttefilt till dig! Den får du gärna låna!
KRAM! Nisse.

Flisan

Jag tror att vi alla har en dröm som är himmelriket men den kan vara svår att skymta när man ser svart. Alla måste vi göra våra måsten för att nå dit. Resultatet varierar från individ till individ. Men kraften finns inom oss alla om vi bara tänker lite rationellt. Själen är viktig för att får man den att växa så kommer man långt.