Jag har aldrig kräkts på grund av min oro, däremot är jag säker på att jag ska göra det när jag är på stan, åker buss eller sitter inne i ett rum med många människor. Men den där ständiga rädslan är jobbig.
Jag har skaffat mig trygghetssaker. Saker jag tar med mig när jag kommer utsättas för jobbigheter. Ska jag åka buss så tar jag med mig en vattenflaska och ser till att jag har en påse i närheten. Ska jag gå på stan så tänker jag att jag är trygg på biblioteket och att jag alltid kan gå till ungdomsmottagningen om jag skulle få jobbig panikångest. Sitter jag i ett rum med folk så sätter jag mig nära dörren så att jag vet att jag kan springa ut ifall jag behöver det. Jag tittar också efter var papperskorgarna står, ifall jag skulle behöva spy akut. Sedan brukar jag också bli vän med tanken, försöka se det som att "okej, det här är det värsta som kan hända. acceptera det, för du kan inte göra något annat" och då känns det lite bättre oftast.
I fredags skulle jag åka buss hem. Först gick jag på stan och jag tror att jag fick panikångest. Men jag köpte cigaretter, väntade på bussen och åkte hem. Däremot skippade jag att titta på kläder som jag hade planerat. Men nu efteråt så känns det ändå bra, jag styrs inte av det där. Inte i samma utsträckning som förut. Jag ger ångesten en käftsmäll genom att lyckas göra saker. Jag tog mig hem i fredags, trots att jag mådde dåligt och trots att jag oroat mig länge. "Just do it" är en bra slogan. Ibland funkar det inte, men at man åtminstone lyckas göra någonting av det man behöver göra är bättre än att göra ingenting.
