Vart hör jag hemma?

Åh nu ska man försöka med det här. Skriva om sig själv samt sina frågeställningar. Jag hatar att inte känna mig hemma. Jag är bara ingen. En flicka som mår dåligt. En fas alla går igenom. Jo jag har allt hört dom.

Jag vill så gärna få höra: "Jo tjejen, du lider av.." men aldrig. Vad fan har jag? Ett tag fick jag för mig att jag hade en hjärntumör. Min yrsel, svimmningar, kräkningarna, illamåendet samt tårarna kom ifrån tumören. Vågade inte ens göra en undersökning på det. Var så rädd att dom skulle skratta åt mig. Levde vidare. Hoppade av skolan i 2:an på gym. Jobbade 4 dagar inom vården sedan sjukskriven.

Har alltid vara den söta flickan, men samtidigt en ligist under skoltiden. Haft en riktigt jobbig barndom samt uppväxt. Misshandel hemma, dagligen mellan 3-16 års ålder. Mamma fick alltid stryk av sina män osv. sånt jag drömmer om. Pappa dog ifrån mig. Allt var upp o ner.

Varit sjukskriven i 1½ år. Ingen diagnos. Det har pratats om borderline, manodepp osv. Blir bara snurrig. Men det här är jag:

-Babblig men samtidigt livrädd
-"Jag skiter i vad folk säger o tycker." Egentligen bryr jag mig otroligt mkt.
-Pajas. Alla skrattar ÅT mig.
-Impulsiv.
-Svårt att se konsekvenser av en handling.
-Depressiv. Självmordstankar och planering.
-Avskedsbrevet är färdigskrivet.
-Gråter ofta eller inte alls.
-Maniska eller mer "uppåtperioder." Mitt liv är underbart.. i en eller två dagar. Handlar upp alla pengar osv. Sen kommer ångesten.
-Tillfällen med kraftig apati. Ligger i sängen. KAN inte röra mig. Försöker men det går inte. Något håller fast mig. Som osynliga trådar.
-Paranoid. Speciellt i trafiken. "Herregud. Han kommer köra över mig. Han hatar mig. Hon vill döda mig."
-Folk kan höra mina tankar.
-Jag får för mig att jag kan läsa andras tankar. Naturligtvis så avskyr alla mig.
-Folk på bussen tittar snett. "Där kommer hon. Den där idioten. Den sjuka jäveln."
-Sömnsvårigheter
-Xanormissbrukare
-Början till ett knepigt sexmissbruk. Ligger med olika killar bara för närheten efteråt. En kram, mys osv. Sen stor ångest och äckelkänslor. Tvätta. Duscha. Tvåla. Duscha.
-Lättstressad. Panik. En buss går om 3½ timme. Måste hinna packa väskan.
-Mkt mardrömmar.
-Synvillor. Pappa är ofta med. Ett tag vågade jag inte peta i näsan eller duscha för att de döda såg mig.
-Ingen får ta mig på ryggen. Börjar gråta.

Och annat. Nu känner jag mig mest svammlig. Vet inte varför jag ens skriver här. Finns säkert någon som känner igen mig. Kanske inte. Men det känns så. Fy.

Vad fan är det för fel på mig? Går på samtalsterapi utan att något händer. Ljuger för dom. Varför gör jag det?

Mår så dåligt just nu. Kan inte sova. Är så trött. Ont i hela kroppen.

Happ, nu för jag för mig att hela Viska.se tog reda på vem jag var och lät bli att svara. Alla var på väg hit. Ni var arga på mig. Minns inte ens varför.

hej frenia !
Det där om att psykologerna och inte läkarna inte säger något....gud vad jag känner igen det.
Jag har fått höra lite olika, men av min psykolog jag har nu fick jag höra att jag är nog lite ledsen och förvirrad för att jag skär mig själv och har vanföreställningar.
Jag beter mig väldigt udda med tanke på hur jag var förrut, och det enda jag får höra är du är nog lite ledsen.
Därfös ska jag bya psykolog idag, hade jag tänkt.

Juste det stod att du var xanomissbrukare, vet psykvården om det? för att jag har missbrukat citodon i några år, och det har jag inte vågat tala om hur der ligger till med det riktigt.

Hej du!

Jag har då i alla fall INTE tagit reda på vem du är, vet inte hur det skulle gå till så oroa dig inte.
Känner igen mig i princip allt du skriver. Sist jag fick Xanor så käkade jag hela kartongen på en gång vilket psyk fick veta så nu får jag bara medicin som inte funkar .?
Jag har inte heller någon diagnos ännu och jag har gått på psyk i snart 6 år. Men nu tack vare denna sidan och Admin så är jag kanske på vippen att få veta vad jag har. Men det är tålamod som gäller, även om det vissa perioder är helt omöjligt och man är övertygad om att hela psykavd. sitter och garvar åt en på sina möten. Klart dom gör...
Isolerar mig långa perioder och klarar inte av att gå till affären för folk stirrar så jävla mycket. Jobbar på ett demensboende, ingen där kommer ihåg mig nog länge för att kunna döma mig och personalen håller jag mig ifrån så mycket det går. Funkar faktiskt bra.

Du får komma till mig så kan vi sitta och fika och stirra tillbaka på folk. Det är ju faktiskt så att det är Dom som är naiva idioter och Vi som sett verkligheten.
Du är inte ensam.

Kramar//S


just ja; jag ljuger för psyk när jag tror att dom kommer låsa in mig om dom får veta hur knäpp jag egentligen är. Är du rädd för hur dom ska reagera? du vet, chansen att du får en korrekt diagnos minskar kraftigt när du ljuger...
jag ska snart gå igenom någon himla utredning och jag har fått lova min skötare att jag inte ska ljuga för psykologerna. Gör jag det och dom kommer på mig så får jag inte gå dit mer...

Aislinn,

Fick bara en känsla av att hela viska tog reda på mitt namn osv. Hur har jag ingen aning om. Tänker aldrig riktigt längre än näsan räcker :rolleyes:

När jag åt Xanor som värst var jag uppe i 10-15 tabletter om dagen. Vet inte ritkigt hur mkt man får ta eller inte. Minns knappt något ifrån den perioden. Har dragit ner lite nu och ligger på runt 7-8. Nej de på vården vet inget. Jag ljuger rätt ofta. Som du sa; rätt för deras reaktioner. De kanske spärrar in mig? Skrattar åt mig är jag helt säker på att de gör under lunchen osv. Det värsta är att jag nu flyttat tillbaka till min gamla hemstad, som är en liten byhåla. Väntar på remiss och ny tid (väntat sedan sista Juli) och har nästan ångest för ångesten. Tänk om det är grannen som är psykolog? Hon kommer skvallra runt i hela stan. Sen blir jag "psykflickan utan namn." Lite virrigt?

Jag klarar faktiskt av att gå till affären osv. Har inte direkt svårt med det. Just för att jag alltid har min hund med mig. Även om han väntar utanför så finns han där. Går jag själv kan det bli värre. Däremot förstår jag mig inte på apatin och känslan av ständigt värdelöshet. Ingen älskar mig osv. Sådana tankar kommer hela tiden in i mitt huvud. Jag tror faktiskt även att mina nära skrattar åt mig. Att dom snackar skit. Jag är säker på att jag hört dom. Jag stod iofs utanför lägenheten men jag hörde dom så tydligt. Jag vet att jag inte är schitzofren men det kanske var en hörselhallunication? Gah,blir helt snurrig av detta

Ska försöka att inte ljuga denna gång för psyk. Men det är så svårt. Jag brukar inte ens kunna ljuga. Men när det handlar om min psykiska del så är det lätt som en pannkaka.

Tänkte på en sak till.. eller två.

Det jobbiga när man ljugit så länge som jag gjort för psyk är att det blir tufft att vända på steken. Om jag skulle berätta som det egentligen ligger till kanske allt blir ännu värre? Då är jag inte bara störd utan också en mytoman som bör låsas in osv. Har heller inte berättat om min knepiga självdestruktivitet. Jag har aldrig skurit mig men däremot rycker jag hår. Kan dra mig flint och kal. Tur att det finns keps :rolleyes:

Skulle gärna träffa någon som känner igen sig. Någon som också känner sig utstirrad. Har du msn eller något? Messa mig gärna :lol: