Sanning kontra skämt

Hej!
Har funderat lite om skrivelser där man tar upp friskvårdande/insjuknande.
Det har framkommit (flummigt/bevisat) i olika notiser och inlägg i debatter som tar upp individers tillfrisknad.Är man psykiskt nedsatt så finns större chans att individen frisknar snabbare när de omges av "friska" än att de skulle buntas ihop med andra som mår psykiskt dåligt ,skulle må sämre .Ligger det något belägg i det resonemanget?Miljön runt om oss betyder mycket och jag tycker det görs alldeles för lite för att individen ska kunna må väl.Min undran är också vem i hela världen är "FRISK"!? Många slungas ut från gemenskapen pga att andra tror sig vara mer behövliga i samhället.
Mitt motto Det är icke varmare när du står i mitten endast att det är trängre.

Inte förrän jag började umgås med "olyckssyskon"
upplevde jag gemenskap.
Men du har rätt i att man kan dra ner varandra och
det är oerhört påfrestande att umgås med någon som
är starkt förvirrad eller projecerar ut ont och gott.
Att umgås med psykiskt friska - om det nu finns sådana
så kan det kännas som ett för stort avstånd för att man
ska få kontakt. Att förklara för någon annan vad en
psykos innebär kan vara helt omöjligt om man inte själv
har erfarenhet.

Det hela beror nog på hur de friska uppträder mot de sjuka och hur toleranta de är. Vid schizofreni vet man att anhöriga som är fientliga, kritiska och överengagerade kan framkalla fler återfall i psykos än om man lever ensam. Är man ganska dålig vilket kan framkalla en massa kritik från en frisk omgivning, så kan det alltså vara skadligt.

Det är också viktigt att tänka på att de med schizofreni är oftast besvärande sjuka vid akut psykos, vilket innebär att man blir inlagd oftast på avdelning med andra i samma situation. Mellan psykoserna kan man dock ofta må hyfsat, vilket märks på denna sajt. Här är det oftast i samband med att man skall läggas in som det ibland kan bli jobbigt här. Fast egentligen är det bara en minoritet här som kan bli jobbiga vid sina psykoser och för majoriteten märks ingen större skillnad annat än att de säger att de mår dåligt.

Du har rätt Geta, det blir automatiskt en distans till dem som vet om sjukdomen men vissa människor är reserverade ändå. Jag har inte lärt mig hur man bryter igenom isen. En mental istid kan man tycka, men även med likasinnade är det problem, vissa blir misstänksamma mot om jag kan kallas sjuk. Jag har fallit igenom alla sociala nätverk, den enda kompis jag umgås med på fritiden är en stödkompis, som har betalt för denna tjänst. Förresten vi kanske ska gå på den nya Bond-filmen ikväll?
Sen har jag ett gruppboende som jag besöker några ggr i veckan, men jag kan inte kalla ngn av dem som min kompis. På jobbet har jag kompisar, men det är bara jobbarkompisar, ingen fika tillsammans eller ngt annat. Visserligen umgås jag med en jobbarkompis via nätet, men det är inte så ofta numera, h*n har väl fått kalla fötter?

Hallå på er!
Sitter här med mina tre underbara hundar och lyssnar på latinska rytmer.Hundarna hjälper mig på många sätt att uppmärksamma mig då jag sluter in mig i min tomhet eller då ledsamheten tynger ned mig.Hundarna kommar alltid i första hand ,det krävs diciplin att tillse deras behov.För mig fungerar detta bra men rekomenderar inte att skaffa djur sisådaär för att det förhoppningsvis ska hjälpa ens vardag.Har man allergi är det uteslutet med pälsdjur.Jag tar mig en svängom extra till musik om livet inte känns bekvämt eller om jag är riktigt förbannad på allt jag ändå inte kan ändra /påverka. Fungerar inte alltid men ungefär tre av tio ggr.

Visst hjälper hunden på flera sätt. Vet inte vad jag skulle göra utan min hund. Mina andra djur kräver oxå sin omtanke.