Hur ska jag veta vad som är verkligt (för den breda massan)?

Hej!

Jag är ny på forumet och min första egna TS blir dessutom jättelång. Hoppas att ni står ut! Hoppa annars gärna ner till sista stycket med dom flesta frågorna

Jag har relativt nyligen fått diagnosen bipolär sjukdom. Ändå har jag tyckt mycket om att läsa här, eftersom många av mina funderingar diskuteras mer här än på bipolär-forumen. Hoppas det är okej!

Nu när jag är nydiagnosticerad och har hunnit över värsta krisen börjar jag att undra över många saker i min verklighet som kanske inte finns i andras verklighet. Hur ska jag veta att saker jag är med om, tror på eller har trott på inte bara är psykotiska vanföreställningar, hallucinationer eller något som majoriteten inte är med om och därför inte tycker är verkligt?

Jag har tidigare varit övertygad om att jag har haft schizofreni, detta var iofs flera år sedan. Det som gjorde att jag trodde det var att jag läste en universitetskurs där läraren la massor av krut på att förklara just vad schizofreni innebär, eftersom det förekom konstiga beskrivningar i filmer och såpor osv. Då kände jag igen mig i allt! Det var t ex vanföreställningar om att andra kunde "stjäla" min energi om jag var ute och om jag inte höll nävarna knutna på ett visst sätt, att andra läste mina tankar, att mina tankar påverkar händelser (mestadels att andra dog av dom), att min mat var förgiftad eller luktade ruttet och dött (så att det inte gick att äta), att jag skulle få "meddelanden" via TV, radio eller dator (dock hände aldrig detta).

Var även med om många saker som jag upplevde som positivt, andliga saker och religiösa upplevelser. Så som jag tolkade det... Det kunde vara både underbara insikter eller skrämmande hotfulla, t ex om jag fram till att det liv jag lever nu är samtidigt det kristna helvetet och den indiska reinkarnationen i ett och samma, så om jag skulle tagit livet av mig skulle det bara fortsätta så här.

Ibland pratade jag med min vän om några av sakerna. Bland annat alla positiva andliga saker, som t ex mina fina totemdjur, min "person" som har ett namn och som jag brukar ibland fundera om hon skulle trivas där jag bor nu eller inte. Det kunde vara sånt som att jag hade fått ligga och gråta ut i gudinnans famn och allt möjligt. Även lite mer jobbiga vanföreställningar som att jag på fullaste allvar trodde att min dåvarande pojkvän hade blivit vampyr och skulle döda mig.

Berättade för min bästa vän om min sjukdomsinsikt och hon sa att jag absolut inte kunde vara sjuk, för då skulle jag inte reflektera över saken alls och dessutom tyckte hon att det är alla med schizofreni som har rätt och alla andra som har fel. Av någon anledning skulle då just vi förstå vad som var rätt och fel utan att ha diagnosen. :rolleyes:

Många av mina mer andliga upplevelser, eller flummiga, eller vet inte hur jag ska säga... I alla fall, dom har även funnits under perioder när jag trott mig vara frisk. Dock med reservation för att jag inte haft någon som helst sjukdomsinsikt vad gäller hypomanier, ev. fullfjädrade manier och hallucinationer eller vanföreställningar : som har känts positiva för mig. Det är sånt som jag alltid tolkat som helt normalt även om jag av någon anledning valt att inte prata med vem som helst om det. Bara andra personer som jag tyckt varit lite så där öppet småflummiga av sig. Tänkt att vi är mer toleranta och sånt.

En annan sak är att jag alltid upplever att jag ändå oftast står med minst en fot på jorden. Periodvis kan jag se psykotiska symtom mycket tydligt och säga mig att det handlar om en hallucination eller vanföreställning. Trots det finns en del i mig som blir skräckslagen. Ibland kan jag till en början inte förstå att det är overkligt, utan märker det efter en liten stund. Då kan jag ändå vara livrädd samtidigt som mitt verklighetsförankrade jag har tagit tillbaka kontrollen på sätt och vis. Det blir som att en del av mig själv är mitt i en hallucination eller vanföreställning och en annan del står bredvid och berättar att det här är inte verkligt och jag tror inte på det. Ibland är "jag" som mest i den enda delen och ibland i den andra. Svårt att förklara. Men så vitt jag vet har jag bara haft kortare perioder med psykotiska symtom, som inte varit sammanhängande psykos över tid.

Det som är jobbigt med dom "roliga" sakerna, som bara vi toleranta flummare ägnar oss åt, är att jag ju inte vet om jag varit med om detta bara när jag varit sjuk eller även under friska perioder. Och då kommer så klart även frågan: hur vet jag vad som är verkligt "på riktigt" och vad som bara är verkligt för mig och andra som är mer eller mindre crazy? :lol: Vem kan/ska/bör avgöra det? Borde jag prata med någon om det, eller ska jag bara gilla läget och sluta att analysera allt till överdrift? Hur vet ni som är här vad som är verkligt och vad bara ni själva tycker/har tyckt är verkligt?

Jag skulle verkligen bli väldigt tacksam om jag fick lite tips eller fick höra lite mer om era tankar om verkligheten!

Min erfarenhet är att jag brukar så sakta vakna upp ur en psykos efter
ett tag. Det kan ta veckor, månader eller halvår.
Då inser jag klart att jag har haft vanföreställningar.

Om du trodde att du var schizofren efter den där föreläsningen är inte så
konstigt. Till och med medicinstudenter tror att de har symtom på alla
sjukdomar som de läser om.

KBT säger jag... de har varit
bra för mig och gör att jag
verklighetsprövar...

*kram*

/bonnie....

Å, redan så många svar. Tack! Vad roligt.

Jag är den enda jag känner som blivit FRISKARE av att läsa tjocka Kullberg-tegelstenen, så jag tror inte att jag bara tror mig ha olika symtom. Just när vi gick kursen hade jag min första (vad jag vet) blandepisod i min bipolära sjukdom och kunde inte lämna lägenheten vissa veckor pga vanföreställningar. Jag var säker på att min mat var förgiftat och kunde inte äta lagad mat och behövde avskärma mig från alla som kunde läsa mina tankar. Det värsta var att jag inte visste hur man avskärmade sig från döda andar. 8O Det var riktigt jobbigt och just då kunde det ta några dagar, sedan "vaknade" jag och insåg att det var helt sjukt.

Att jag trodde just schizofreni då var för att jag aldrig hört talas om alla mina olika symtom i något annat sammanhang. Nu förstår jag att det är en del av min bipolära diagnos och att det tydligen kan vara ganska vanligt med gränspsykotiska symtom inte minst i samband med blandepisoder. Just nu är jag också i en blandepisod tyvärr, men jag har kvar verklighetsuppfattningen. Jag märker att jag tror att personer kan läsa mina tankar, att jag hittar "bevis" för det. Eller som när jag är mer uppåt för en stund och snarare tror att jag är en mer stark person och kan påverka andras tankar med mina egna.

Betyder verklighetsprövar att man försöker se om det man tror sig veta eller hur man tolkar verkligheten stämmer överens med Alla Andras uppfattning?

Ska fråga min läkare om han tror att KBT kan hjälpa mig! Just nu är jag lite för ångestdriven för terapi (blir suicidal då tyvärr .? ) men när vi börjar få ordning på medicinerna vill jag ju verkligen få hjälp med detta!

Ja det kan vara svårt det där att veta vad som är riktigt och vad som är hallucination. Vanföreställingar tycker jag brukar vara enklare att skåda speciellt när jag kommer ut ur psykosen.

För mig är det helt orimligt att det många ser som hallucinationer skulle vara riktigt dvs synliga toner som kommer ut ur stereon, väggar som böjer sig, ansikten som kommer bak från folks huvuden, tavlor som skiftar färger, skyltar som skiftar skrift, kylskåp som pratar och vänner som talar med en annan röst. Ser jag däremot ett par figurer konstant runt mig gjorda av vad som verkar vara energi, som har både doft, kraftig värme, lugn med sig och när samtidigt jag kan interagera med de precis som en vanlig människa så förstår jag att det inte är hallucinationer. Sen har jag under några tillfällen haft kontakt med erfarna som beskriver ungefär vad jag ser och känner utan att jag berättar för mycket.

Orimliga vanföreställningar kan ex vara att man är Jesus eller den ende utvalde, att staten är ute efter en (som om de skulle ha tid), att maten är förgiftad och att man är en häst.

Jag har själv vart med om bland annat en entitet som har påverkat ett objekt fysiskt. Skulle en annan person ha befunnit sig vid objektet skulle denne inte tro sina ögon.

Det finns folk som kan levitera och använda pyrokinesi. Många gillar inte att gå ut offentligt då de vet att de kommer bli förlöjligade.

Jag tycker mycket är relativt. Hur vet vi ens att den här världen vi lever i är mer "riktig" dvs den fysiska dimensionen än en annan parallel dimension där vi hamnar när vi dör. Det finns en film jag kan rekommendera, "What dreams may come", www.imdb.com/title/tt0120889/ . Det handlar om en läkare som dör i en bilolycka och hans fru som tar självmord för att hon inte orkar leva med sorgen. De hamnar sedan i efterlivet. Det finns ett bra citat från filmen som lyder: "Thought is real. Physical is the illusion. Ironic, huh ?". Albert Einstein sa att allting är energi vilket jag tycker låter rimligt och jag tror att det som åsyftas är "vibrational energy" dvs att allt är vibrationer. Har du gåvan kan du känna de själva vibrationerna i vissa objekt. Jag har själv gjort det.

Jag har själv ofta haft vanföreställningar som är helt orimliga och jag kan även bli som radiostyrd när jag blir väldigt psykotisk. Detta anser jag som mitt största problem. Jag störs inte av det jag ser, doftar och känner särskilt mycket utan jag anser bara att jag har fått en bra gåva som tyvärr många är avundjuka på och som inte är accepterad i dagens Sverige. I andra länder ses dessa "symptom" på ett helt annat sätt. Där förstår folk mer vad det handlar om och hjälper individen att utveckla sina förmågor.

Senast jag hade psykos vilket var i somras visste jag att det var psykos från första början men jag valde ändå inte att ta medicinen mer. Tyvärr hade inte det spelat någon roll precis som läkaren sa då medicinen ger effekt några veckor framåt. Psykosen var väldigt stark och kom under normal medicinering.

Det stora problemet anser jag är när kontrollen förloras alltså när du verkligen blir galen. Därför är det alltid bra att ha någon anhörig nära. Jag tycker inte du ska tänka över vad andra tycker i första hand. Det är ditt välmående som är det viktigaste.

Sen fick du ett bra tips om KBT för att verklighetspröva. Jag skulle själv vilja ha KBT men jag får det inte då det saknas resurser.

Jag har mycket lättare att se läskiga saker som orimliga. Som t ex dom där ufo-insekterna som kröp och nöp. Jag såg dom inte och dom försvann inte av att jag viftade som en galning för att få bort dom. Då kom jag ändå rätt snabbt på att det inte var verkligt. Men när jag har varit med om religiösa vackra hallucinationer (?) så har jag ju bara önskat stanna i den känslan. Det har inte funnits någon anledning att ifrågasätta det jag upplever som overkligt. Men betyder det att det läskiga är hallucination och det underbara inte är det?

När jag har hört personer från andevärlden som vill hjälpa mig har jag tyckt att det var häftigt, underbart och en speciell gåva. Därefter kan det skrämma mig. För om det är verkligt när det är så fridfullt och underbart, vad är det i så fall som skulle göra att det är overkligt när jag har ångest över att "dom" hör, ser eller bevakar mig? När dom vill försöka hitta sätt att manipulera mig?

Jag har ägnat mig åt långa intressanta diskussioner om vad som är verkligt och inte, om vår värld existerar, finns jag, är jag i så fall verklig, eller finns det ett annat verkligt jag osv. Det har varit spännande och roligt att få diskutera sånt med andra som tycker om att vrida och vända på saker, som inte tror på objektiv sanning osv.

Bra sagt att jag ska tänka på mitt välmående! Men det är då det kryper in under huden - om jag nu har en glad "upplevelse", eller t ex det som vi pratade om kundalini, mår jag riktigt bra då eller skulle det vara en varningssignal? .?

Dom här tankarna stressar mig nu, så idag har jag ringt min mottagning och sagt att jag vill ha en stödkontakt där, som jag kan komma och prata med.