Hur ska jag veta vad som är verkligt (för den breda massan)?

Jag är jätterädd för mina vanföreställningar när jag har kommit
ur dem, då de ha varit skrämmande. För mig finns det ingen önskan
om att gå in i psykosen igen.
Inte heller tycker jag att vanföreställningarna har varit intressanta.

Geta:
Så du tänker att dom s.k. andliga upplevelserna jag beskriver inte borde vara vanföreställningar eftersom jag inte blir rädd av dem, så som jag kan bli av de depressiva vanföreställningarna? Har tänkt lite att det skulle kunna vara så att dom som är mer maniska skulle kunna tolkas som underbara av mig, men i så fall kanske det är just religiösa upplevelser och inte vanföreställningar i det fallet? Eller, jag blir förresten rädd även av dom "snälla" men då handlar det mest om att jag är livrädd för att bli "galen på riktigt". Vet inte riktigt om jag kan förklara det bättre...

PSR:
å, jo jag tycker det låter hoppingivande! Jag tror att jag redan påbörjat processen redan innan jag fick min diagnos faktiskt.

När jag orkar ska jag ta mig en titt på den där boken. Tack för tipset!

Blir så nyfiken. Hur kommer det sig att du inte tror att jag är den typen av person som får jättebra utfall på KBT? Om du vill svara, eller försöka sätta ord på den känslan. Det vore lite kul!

Det verkar som andliga upplevelser är tillåtna att ha i vår kultur
utan att kallas "knäpp".

"En annan sak är att jag alltid upplever att jag ändå oftast står med minst en fot på jorden. Periodvis kan jag se psykotiska symtom mycket tydligt och säga mig att det handlar om en hallucination eller vanföreställning. Trots det finns en del i mig som blir skräckslagen. Ibland kan jag till en början inte förstå att det är overkligt, utan märker det efter en liten stund. Då kan jag ändå vara livrädd samtidigt som mitt verklighetsförankrade jag har tagit tillbaka kontrollen på sätt och vis. Det blir som att en del av mig själv är mitt i en hallucination eller vanföreställning och en annan del står bredvid och berättar att det här är inte verkligt och jag tror inte på det. Ibland är "jag" som mest i den enda delen och ibland i den andra. Svårt att förklara. "

EXAKT SÅHÄR har det varit för mej många gånger! Den panikslagna delen av en kan tvinga en att göra konstiga saker, t ex massa ritualer för att få bort demonerna, eller att åka t-bana mitt i natten till T-centralen för att gömma sej i folkmassan så ens fiender inte kan hitta en... och samtidigt kan man ha en liten del inom sej som klart och tydligt konstaterar "det här är sinnessjukt beteende".

Det var väldigt länge sen jag var helt inne i en psykos sist, så att jag inte hade nån tanke öht på att jag var sjuk... sju år sen... och då var jag inlagd en sväng också. Det är väl ganska många års mellanrum mellan dom gångerna. Men det är många fler gånger som jag har varit med om det du beskriver, och innan jag öht kom till psykiatrin kunde det hända var och varannan dag att jag fick korta såna där episoder, då man liksom är kluven i en frisk och en sjuk del.

Angående andlighet/religiösa upplevelser, och var gränsen går mellan detta och psykos: Det finns en forskare (kan kolla upp namnet om du vill, jag har kvar mina kursböcker från när jag läste religionshistoria på universitetet, och det var då jag fick lära mej detta) som studerat skillnaderna mellan religiösa upplevelser och psykoser. Han är själv ateist, så han menar alltså att båda delarna är inbillning, men att det ändå finns väldigt viktiga skillnader. Bla är psykos nedbrytande på personligheten medan religiösa upplevelser är uppbyggande, det är den absolut viktigaste skillnaden. Religiösa uppenbarelser brukar också främst bestå av syner, sällan röster, lukter osv.
Ska försöka kolla upp det här i mina gamla kursböcker...
Jag har också haft en hel del religiösa upplevelser, vid sidan av psykoserna.

Ge alla religiösa tvångsvård med medicinering och psykologisk avprogrammering för en bättre värld!

Verkligheten är en subjektiv upplevelse. Vad jag tycker är verkligt är inte det för dig. Dock så möts ofta våra upplevelser och framkallar samma reaktioner. T ex om en buss kommer tre meter ifrån där jag står så stannar vi. Därför kan man också säga att det också finns en objektiv verklighet som vi alla uppfattar lika.

Den stora skillnaden ligger just emellan perception (uppfattning) av det vi ser och hör och upplevelsen (den känslomässiga responsen på ett givet stimuli) på densamma. Upplevelsen av verkligheten är alltså den subjektiva. Uppfattningen den objektiva.

Rädsla är en universiell känsla. Den har vi för vår överlevnad. Detsamma gäller för behag, obehag och äckel.

Jag tycker du verkar vara en oerhört sensitiv person Trixie, öppen för mycket som inte "vanliga" människor upplever. Den andliga delen av våra upplevelser kan aldrig vara fel, de bara är.

Men när de upplevda känslorna kommer för långt från den objektiva verkligheten och dessutom blir skrämmande är det dags att ifrågasätta dem. Det är det som är "reality testing". Kan det objektivt vara så att maten är förgiftad? Av vem?

Vanföreställningarna kan inte skada dig, det är dina egna handlingar som kan .

Och vad som är verkligt och inte, ja, det är upp till dig själv. Håller med om att många hypomaniska tillstånd bara är behagliga liksom andliga upplevelser som att känna närvaron av det gudomliga eller den där upplevelsen av att vara ett med alltet.

Dessa har inget med psykos att göra, det är den själsliga tillgången till öppenhet.

Vid hörselhallucinationer kan man alltid testa det genom att fråga någon i omgivningen om de hör detsamma. Eller slå på bandspelaren.

Har man hamnat i ett tillstånd där man upplever att man befinner sig i en annan värld är det svårare. Hjärnans kemi har då helt blivit rubbad ur balans.

KBT är en mycket överskattad behandling som fungerar bäst på de med specifika fobier. Allvarliga psykiska tillstånd kan man inte åtgärda med hjälp av listor och affirmationer.

En alltid vanligare form av terapi är den sk KPT, där förenas det kognitiva med psykoterapi av mer traditionellt slag, men ändå modernt. Det är faktiskt inte nödvändigt att gå tillbaka till barndomen. Det kan skada en människa som befinner sig på gränsen till avgrunden. KPT är en blandform som fokuserar på nuet men ändå går djupare in i känslolivet.

Själv går jag i KPT, tycker det fungerar bra. Plus medicin. Annars vore terapin omöjlig.