Mysterio skrev: Om inte jag minns fel så skulle du ta livet av dig för ett tag sedan och nu anser du dig vara helt frisk och botad från din sjukdom. kommer du börja arbeta 40 timmar i veckan framöver?. Du har även en tråd med dina mediciner där du säger följande.
Att vara frisk är en definitionsfråga. För mig är friskhet att vakna upp på morgonen och känna att jag inte vill ta livet av mig, att vakna upp och känna att jag har liv i mig och faktiskt är förmögen att göra någonting. Jag är manodepressiv och svänger ganska starkt vissa veckor, men dessa här svackorna har nästan helt eliminerats av Trilafon och i nuläget mår jag väldigt bra. Trots det är jag inte förmögen att arbeta eller umgås med andra människor. Jag lever ett väldigt isolerat liv framför datorn och vet inte hur jag skall komma ur det. Men jämfört med hur jag mådde tidigare mår jag bättre nu, så medicinerna har hjälpt mig.
Botad vet jag inte om man kan bli. Vad jag upplever är att dagens samhälle sviker barn till den graden att de blir kriminella, psyksjuka eller tar livet av sig senare i livet. Jag anser att jag med tanke på min barndom och de traumatiska minnena har klarat mig relativt bra som ännu inte är kriminell eller tagit livet av mig. Givetvis finns risken att jag under ett manodepressivt skov tar livet av mig själv eller någon annan... Frågan är ju om jag verkligen hade mått bättre utan medicinerna, vilket jag betvivlar.
Mysterio skrev: Det kan jag hålla med om, men inser du att det är din kropp som är apoteket. Hur många år tror du att din kropp kommer klara av att hantera alla dom preparaten utan att ta permanent skada?.
Självklart mår jag inte somatiskt bra av att ta dessa här preparaten. Jag känner mig allmänt trött och alienerad från världen, men om man jämför med hur jag mått under perioderna jag mått bättre så tycker jag att en sämre somatisk status inte är så farligt jämfört med självmordstankar.
Mysterio skrev: Faktum är att dagens antipsykotiska mediciner inte botar en snarare dämpar ens besvär så att vardagen går att uthärda någorlunda. Konskevensen av medicinerna i längden gör att din kropp kommer att ta skada.
Jag kanske var lite drastisk med att hävda att jag blivit botad -- däremot har jag blivit bättre med medicinerna. Men en skillnad är ju just den att den frustrationen och aggressiviteten jag bar på mig tidigare nu kan kanaliseras då jag är förmögen att lära mig hur jag bygger bomber eller kan tänka ut hur jag skall råna en bank. Jag vet inte om samhället i längden gagnas av mina mediciner.
Mysterio skrev: Du räcker upp handen Ak000 men var är alla andra tiotusentals männsikor i Svergie som sitter ensamma i sina lägenheter totalt isolerade år ut och år in och bara har sina mediciner som tröst. Alla människor på Viska som ropar på hjälp med jämna mellanrum, har deras mediciner botat dom anser du?.
Det finns oerhört många som klarar av en psykos och inte återfaller, som lever ett aktivt och friskt liv. Jag tycker att det visar på att en psykos/schizofreni är ett tillstånd snarare än en sjukdom. Dessa människor syns inte så mycket på Viska eftersom det just är sjuka som har ett behov av att prata av sig. Lever man ett aktivt liv sitter man inte så mycket framför datorn och delar sina besvär med cyberkompisar.
Mysterio skrev: Majoriteten har inte ens en dator för att deras ekonomi är så pass nära socialbidragsgränsen. Tror du att dessa människor som samhället anser vara värdelösa känner sig friska?.
Jag är en sådan person. Jag är oförmögen att studera, trots att jag inte har några problem med begåvningen, och jag är oförmögen att arbeta. Jag får extrema svackor och impulser som leder till att jag förstör mitt liv -- trots det vägrar psykiatrin ge mig rätt mediciner. Hade jag fått rätt medicin mot min manodepressivitet hade jag idag säkerligen levt ett mer aktivt liv. Tyvärr är det som så att jag måste uppbära socialbidrag pågrund av att jag har svåra koncentrationssvårigheter och inte är förmögen att genomföra en gymnasieutbildning (pga. koncentrationen och oförmåga att vara social). Ingen gymnasieutbildning = inget arbete.
Mysterio skrev: Man kan fråga sig vill man leva i fattigdom och misär utan känslor samt socialt umgänge tills man dör av somatiska sjukdomar framkallade av ens mediciner vilket är fallet för många med schizofreni. Eller vill man att det hela skall gå fort?
Jag är i läget där jag inte bryr mig längre. Jag kanske aldrig kommer bli frisk från impulserna, svängninarna, de psykotiska symptomen eller manodepressiviteten. Det här är alltså en nykter analys av det hela, att jag inte bryr mig. Jag är inte deprimerad, jag konstaterar helt enkelt att det spelar ingen roll om jag sitter i fängelse, är död eller lever. Lever som en levande död ändå. Enda skillnaden är att medicinen gör att jag känner mig liiiite levande i varje fall.
Mina inlägg låter säkert paradoxala, och det är för att jag själv inte riktigt vet hur det står till. Är man i läget när det inte spelar någon roll om man sitter i fängelse eller inte, om man är död eller levande, så har man svårt att finna motivation att tycka någonting.
