Har hört några antyda att jag försöker gömma mig bakom en diagnos som inte finns? Dem tycker att man inte kan skylla på dessa orsaker, men man har begränsningar och funktionshinder det kan man aldrig komma ifrån. Men varför säger människor att man ska lyfta upp sig själv och inte se begränsningarna, det tycker jag verkar vara en överdriven positivism? Men varför jag vill framhäva en aspergerdiagnos, är att jag tycker jag fungerar dåligt rent socialt på ett längre sikt. Orkar bara korta stunder sedan måsta jag ha mikropauser.
Men kognitiva besvär har jag allt, det handlar inte om lathet, ngt orkar inte just då klara ut en grej på en gång, utan lämnar den tills det är dags att verkligen taitu med disken och städet. Eller så är ngt likgiltig för situationen, märker när jag har varit på toan och pissat, så smäller jag igen locket och bara går, oavsett tidpunkt på dygnet. Andra ggr kan jag mjukt slå igen och sedan tvätta händerna, vilket är brukligt i vanliga fall! Jag förstår inte skillnaden?
Vars är världen på väg?
