Andlighet

Var tog Andligheten vägen : :!:

Hej!

Vi svenskar verkar inte vara religiösa alls. På Schizophrenia.com däremot finns det ibland religiösa postningar typ PRAISE THE LORD! Recovery thru JESUS Jesus the best medicine!. Enligt en färsk artikel kan andliga och religiösa aktiviteter öka chansen till återhämtning.
www.viska.se/index.php/nyheter/9 ... mtning/841

Jaha se där! Intressant att ämnet dök upp här.
Jag "måste" givetvis skriva några rader....

Andlighet kan ju låta väldigt mystiskt och främmande. Nästan skrämmande (kanske för att man har förutfattade meningar eller inte har en susning om vad det handlar om?). Vi människor verkar ju fungera lite så att vi "värjer" oss mot det främmande, med tusen argument och försvars-garden högt uppe. Jag måste erkänna att jag ofta blir smått panikslagen när någon utbrister "PRAISE THE LOOOOORD".

Jag är väldigt dubbel vad gäller religion, "Gud" och kyrkan.
Jag har växt upp med dogmer, "sannigar" och faktiskt i det närmaste blivit hjärntvättad på grund av morsan och hennes gubbe.
Men om jag ska vara helt ärlig så är det, nu sedan jag blev lite äldre, just genom andliga upplevelser som jag börjat må bättre. Andlighet står för något positivt, tycker jag, livsglädje mitt i allt det mörka.
Behovet av att bli sedd och bekräftad är så jäkla stort, i alla fall hos mig. Att få känna att folk tar mig som jag är, att jag är OK som jag är. Och det är faktiskt kyrkan bra på ibland, dock inte alla...
Det gick upp för mig för ett par år sedan att jag egentligen aldrig tyckt om mig själv, eller tyckt mig vara någon värd att tycka om.
Och jag trodde heller aldrig att "Gud", om han fanns i verkligheten, kunde älska Mig....för det var jag inte värd...

För mig kan andlighet vara att läsa en bok eller se ett tv-program som jag känner mig oerhört styrkt av, när någonting tillför min "ande" något.
Det kan också vara att sjunga, att läsa en dikt som säger mig något, eller att anonymt få sitta och lyssna på en "trovärdig"" präst längst bak i kyrkan (som jag alltför sällan besöker, för övrigt). Men det kan också vara att sitta på en sketen stubbe ute i skogen, och bara andas in den friska luften och lyssna på naturens ljud. Eller bara en lång varm KRAM, helt enkelt, en sån där när man aldrig vill släppa taget om den andra . Allt som får mig att slappna av, "ta in" och allt som får murarna jag byggt upp inom mig att börja brista och mig själv att börja läka. DET, antar jag, är Gud (eller andlighet) för mig.
Då är mina koncentrationssvårigheter som bortblåsta, och förvirringen och allt jobbigt inom mig glömda för ett ögonblick.

Men i mina mörka ensamma stunder förbannar jag Gud. Förbannar min egen födsel.
Jag förbannar alla år av missuppfattningar om livet och mig själv, som jag haft. När min hjärntvättade familj börjar mala om att "Gud älskar dig", osv, då klarar jag inte att lyssna på dem, då blir jag skitförbannad!! De står för en tro, självbild och livsuppfattning som jag vill göra mig av med. De är en del av det "sjuka", för mig.
Det är kanske ingen slump att detta med "andlighet" är en kontroversiell fråga för många av oss idag. "Gud" förknippas ju ofta med någon jävligt hård typ som dömer en och säger att man inte är värd ett piss och att man är en stor fet egoist, samt helst ska skära av sig handen om den "förleder en"....

Om någon trots allt är intresserad kan jag rekommendera några böcker som kan ge en lite annorlunda (mänskligare?) syn än den "traditionella" på detta med andlighet och tro:

Elisabeth Sandlund - Drabbad av det oväntade
Ylva Eggerhorn - Språk för en vuxen tro
Ola Sigurdson - Ett djupare brus i tystnaden
Lars H Gustafsson - skynda att älska
KG Hammar - "Samtal om Gud" samt "Ecce Homo"

Någon som har några andra tips eller funderingar??

Mvh

Maskis-mannen

Anden...

...finns inom en och andlighet borde vara läran om att vårda, förstå och utveckla sin person.

Är det inte det alla söker? Insikt och djupet om själen och omvärlden. Baseras inte de flesta religioner på det.

Kristendomen: Jesus uppfattar jag som en oerhört insiktsfull person utan speciellt mycket pekfingrar.
Buddismen: Likadant tex budda som sökte och förmodligen fann den ultimata insikten (nirvana).

Varför vi i Sverige skruvar på oss när det talas om andlighet är ganska oklart. Personligen så har jag en generell bild för mitt inre där alla troende-kristna är feminina välkammade halvhomosexuella överglada och präktiga gud är härlig glömt bort människan typer. Hahaha.

Andlighet och tro är inte riktigt samma sak men de har starka nervtrådar kopplade till varandra. Min tro ser upp till individen Jesus som delade med sig av sin insikt.

Nog med mitt babbel. Glöm inte bort din nyfikenhet...


///Soulmachine!
hem.passagen.se/piplayer

Det är min övertygelse att tro och andlighet kan vara något positivt. Sökte själv viss tröst i en högre makt då mina föräldrar gick bort, men vissa saker som har med religion att göra är jag starkt allergisk emot. I samband med heliga Birgitta 700 års jubileum uttalade sig en präst med följande ord. -Jag skulle också gärna haft den där sjukdomen om den fick mig att komma närmare gud. Detta uttalande fick mig att må illa.

jag tror bara att man mår sämre som schizofren om man snöar in för mycket på andliga, religiösa, filosofiska frågor. Själv är jag agnostiker, dock väldigt filosofiskt lagd och plöjt igenom idéhistorien och de stora filosoferna. Men jag har märkt att jag bara mår sämre när jag ägnar dagarna och veckorna och åren om att reflektera och tänka och grubbla på livet istället för att leva det. Jag har också sätt många sjuka som snöat in på gud och jesus och allah och buddah och jehova och asagudarna och tarot och new age och allt vet vad... viktigast är nog att hitta en balans. [/u]