Andlighet

Om det finns någon gud måste han( eller hon) verkligen hata mig! :evil:

jag känner också så, ophelia. men hatar inte gud för hur mitt liv ser ut. man kan också skylla detta på sig själv, att det är mans eget fel att man inte har några vänner, ingen framtid, osv.

När jag fick en allvarlig binjuresjukdom som drabbar 1-2 på miljonen insåg jag att det inte finns någon gud. Jag har inte känt mig frisk på 12 år.
LIFE SUCKS!

En religiös syn på livet behöver inte betyda att man tror på profeter, djävulen/änglar eller vad det nu kan vara.


När man känner att man inte har någon att vända sig till.
Ingen som kan svara på ens frågor.
Då kan man söka efter svaren hos en själv.
Söka i sitt inre.
Vad säger ditt hjärta?
"Vad behöver jag för att må bra??"

Religionerna kan var ett verktyg för att komma på det.
Känna av den känslan lite grann.
Men se upp, det finns de människor som kan utnyttja alla tillfällen att styra dig dit dom vill!
De kanske inte alla gånger är medvetna om det. Är dom de ändå medvetna så skulle de aldrig erkänna det givetvis.


Men känner man att man vill ex känna Jesus läkande krafter, Buddas konst att njuta av livet, visa stolt upp att man lever efter profeten mohammeds lära....Gör det!
Om det gör dig lycklig och ditt hjärta/din intution säger dig att det är rätt så gå efter det.

Men låt aldrig någon tvinga dig leva på ett sätt som i slutändan blir destruktiv och ger dig många sorger.
Låt ingen döma dig.
För det är inte andlighet.
Det är endast ett uttryck för människors inre rädslor.

Ingen annan kan veta vad du egentligen behöver för att känna dig lycklig.
Det är du själv.
Du kommer på det tids nog.

// en som inte låter mig dras in i varken religiösa grupper eller enformiga spår.
Vill bara skriva ned hur jag ser på andlighet.

BTW --->Tål kritik!

jag har själv upplevt att jag fått hjälp av en gudomlig kraft när jag mått dåligt. En gång bad jag den kraften om hjälp med alla mina skuldtankar och då fick jag hemskt ont i kroppen på olika smärtpunkter. jag fick ligga till sängs ett par dagar så ont gjorde det men sen gick det över. Jag ser det som någon slags utrensning av känslor som kom ut i ont. numera tar jag inte kontakt med den kraften så mycket längre för jag får sån huvudvärk. Det går inte att tänka i närheten av den. jag känner mig dock väldigt beskyddad då. Viktigt för mig har blivit att grunda och jorda mig. jag har länge varit väldigt lagd åt det andliga, men nu strävar jag mer efter att vara i det fysiska för att få balans och för att det är mycket roligare så. Det såkallade andliga är en del av min vardag men alltså inget som jag tänker särskilt mycket på längre. Det bara finns där.
Jag håller med om att det inte är så bra att grubbla för mycket över andliga saker när man mår dåligt. Det har jag gjort. Det finns dessutom så mycket konstiga böcker därute. Viktigast är nog att tänka själv. jag har dock en person som jag brukar prata med om sånt. men hon är väldigt jordad i sin andlighet och hon har hjälpt mig att hitta balans. men jag tänker alltid efter om jag tycker det hon säger känns bra för mig och om jag tycker det stämmer.

Det andliga är också mycket viktigt för mig... jag känner kontakt med något större än mig mig själv... ett sorts evighetsperpektiv... som finns med... hjälper och skyddar... en del tror på en viss religion och kallar nog detta för Gud eller Jesus... för mig känns alla religioner som lika rätt... som om de ser delar av något mycket större som vi som människor inte kan fullt ut förstå... men som varje religion fått se en liten bit utav... jag tror att det man känner inom sig själv som är ljust och gott... som är ens rätta jag... är en del av denna andlighet...