Grejen är att förändringar blir svårt då allt ska göras på egen hand å du ligger på botten av ett hav, du har ingen att stödja dig emot.
Däremot kunde jag lyfta mig själv genom att jag bodde på behandlingshem under två år då jag var ung å nyinjuknad för då
lever du med andra å hittar samhörighet å aktiviteter. Jag minns jag var aldrig sen en enda morgon kanske nån enstaka gång.
Då hade man något att leva för. Man levde lite för gruppen. Men nu är jag HELT alena. Borde börja dejta! Men då måste jag storstäda lyan!
Tror jag ska anställa nån dam å städa åt mig! pallar inte med skiten längre!! Årkar knappt tvätta också!
“Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the ax.”
- Abraham Lincoln
Författare till inlägg
