Förföljd? Förföljelsetråden

Cosmos skrev: Du är mycket klok Vega. Att ha varit med om trauman tidigt i livet kan ge livslånga konsekvenser. Allt handlar någonstans om maktlöshet och någon har utnyttjat detta.

Min paranoia handlar om väldigt olika saker. Något av det värsta har att göra med min krypfobi. Jag ligger i sängen och blir rädd för att bli invaderad av diverse insekter. Nu när jag har medicin har detta blivit mycket bättre.

Men annat finns kvar som t ex det här med att folk skrattar åt mig när jag kommer gående eller står och väntar på bussen. Jag blir förbannad och frågar dem vad som är så intressant.
.

Tack. Det där med insekter låter som något ganska ovanligt, medans det där med att folk pratar skit bakom ryggen ska vara betydligt vanligare. Jag har själv aldrig haft den typen av paranoia, att folk skulle prata skit bakom ryggen på det sättet, men förstår att det kan sätta en i knepiga situationer. Jag har själv hamnat i konstiga situationer med okända människor då jag varit misstänksam, så jag kan verkligen relatera till det du säger. Har hamnat i konflikt på stan och lite andra konstiga saker med okända människor.

Det här är så jobbigt. Nu under Corona ökningen de senaste veckorna har det förvärrats också. Mina sista 2 veckor har varit mycket svåra, har tappat hela livslusten och önskar bara att jag kunde få ett hjärtstopp eller något. Har varit med om väldigt märkliga saker som gjort mig mycket orolig. Varje morgon när jag vaknar har jag en klump i magen av oro, och jag har svårt att släppa de skumma sakerna som jag upplevt. Eftersom jag aldrig varit schizofren, så gör det att jag börja fråga mig om de konstiga saker jag upplevt verkligen har hänt. Detta då de inte är bisarra. Har även minnesbilder av vad jag har gjort, och sedan går det inte ihop med vad som hänt. Typ att jag varit säker på att jag lagt en sak någonstans, för att 15 sekunder senare se att det inte alls ligger där längre. Tränade på gymmet och minns det som att jag hade lagt en viktplatta på ena sidan stången, gick sedan till andra sidan för att sätta på den andra sidan av stången också. Såg så att viktplattan jag var så säker att jag hade lagt på första gången inte var där. Plattan var helt väck.

Admin1 skrev: Quetiapin tillhör de svagare antipsykotika, men är bra mot depression och dålig sömn. Risperdal är nog 20-30 % starkare mot psykoser och har lite biverkningar.

Tack för tipset admin, uppskattar ditt engagemang med först länken och sedan tipset på medicin!
Tror du verkligen den kommer hjälpa mig? Jag är tveksam. Jag har ju egentligen ingen psykos utan mer förföljelseparanoia, något som kanske mer liknar paranoid personlighetsstörning som gått över styr, eller vanföreställningssyndrom.

Pimed skrev: Jo det va förjävligt man fick aldrig vara ifred! Jo det är mycket vagare med mediciner. Mina vanföreställningar och psykoser försvinner. Men jag fick käka antipsykotiska i massa jävla år för det skulle försvinna. Så fort jag slutar med medicinen kommer det tillbaka. Så jag måste troligtvis käka mediciner livet ut. Jo jag tänker inte på det. Förut när jag var deprimerad älta jag det.

Gud vad bra att mediciner hjälpt dig, även om du såklart måste ta de hela livet och det kanske inte är så kul. Men just att det verkligen hjälpt dig, det är så bra.
Jag önskar att jag hade kunnat ta något som fick mina upplevelser och känslor att försvinna.

Måste fråga bara.

1. Vad fick du för diagnos? Hade du schizofreni eller typ vanföreställningssyndrom/paranoid personlighetsstörning?

2. Var det så att du testade massa olika mediciner innan du hittade något som fungerade och att misstänksamheten då löstes ganska snabbt, eller var det så att du hade en medicin som du tog konstant under många år och att den medicinen hade effekt efter en lång period? Alltså att det tog många år innan medicinen nådde sin fulla potential på hjärnan eller vad man ska säga?

Känner dem som inte har fått full effekt av medicinen förrän efter flera år. Otroligt att de orkar vänta och inte bara konstaterar att det här funkar inte, byter.

Jag har ingen schizofrenidiagnos utan de har satt schizoaffektiv psykos på mig, det står i journalen. Har haft otaliga mediciner, har väldigt svårt att tolerera många eller också har de ingen effekt.

Min paranoia är svår att medicinera bort. Den handlar i botten av en psykologisk dysfunktion som gör det svårt för mig att se vad som är verkligt och inte. Läkare har kliat sig i håret många ggr när de funderat över lämplig behandling. Fortfarande vid 60+ är jag under utredning för bästa medicinska resultatet. Men jag tar det med ro. Jag har överlevt och det är huvudsaken.

Vid 60 års ålder är många 60 % mycket bättre och antipsykotikadosen kan sänkas. Det kanske snart blir bättre för dig, Cosmos.

Men Cosmos är minst 65 år.

Jorå, det är jag. Ett tag sedan jag passerade 60, nu är jag ålderspensionär skönt nog. Nog för att jobbet höll symptomen tillbaka men jag hade en föreställning om att alla såg att jag var en bluff. Kunde alltså varken spela eller sjunga utan bara inbillade alla om detta. Jag var också väldigt stresskänslig och upplevde jobbet som en stor börda. Och många tyckte illa om mig och spann ränker bakom kulisserna, kände jag.

Mot slutet av min "jobbkarriär" försämrades min arbetsförmåga och det var en hel del elever som bytte lärare. Till slut orkade jag inte mer utan avslutade min aktiva tid i livet. För er som undrar hur det kom sig att jag kunde jobba trots sjukersättning: Jag hade 50 procent sjukersättning och resten lön så min ekonomi var helt ok då. När jag ansökte om att få 100 procent sjukersättning igen var det inga problem. Det här var inte så våldsamt längesedan. 2012 avslutade jag allt vad jobb hette och har inte ångrat mig en sekund.