Idag återupplevde jag något jag väntat på i tjugo års tid. Jag såg den franska klassikern “37,5 le matin” eller “Betty Blue”, denna film som var så omtalad då den var ny på 80-talet. Jag gick i gymnasiet då, och var starkt gripen av denna film, som visar en ung kvinnas väg in i den psykiska sjukdomens återvändsgränd.
Jag tog åt mig väldigt starkt av historien, då, när jag var arton. Jag kände att den på något vis talade till mig, att Betty visade vad som väntade mig i framtiden.
Och här sitter jag nu, alltför ofta med samma frånvarande blick som Betty, med samma humörssvängningar, och med lika stor uppsättning pillerburkar som ramlade ur hennes handväska inför en undrande pojkvän.
Dessutom tar filmen upp det tabu-belagda ämnet “dödshjälp”, något jag i vissa fall stödjer, andra inte. Men dödshjälp vid psykisk sjukdom är nog bland det mest kontroversiella man kan ställas inför, och jag vet inte om jag tycker Bettys pojkvän gjorde rätt eller ej när han hjälpte henne undkomma sitt Öde. Men en sak jag vet säkert, och det är att tårarna rann när filmen och historien om Betty Blue var slut.
