Jag skulle inte orka leva med kunskapen av att de flesta i min familj vet om det....Jag är fortfarande så nojjig om att de skall hålla tyst...för i min familj så är alla skvallerbyttor.... Det skulle inte stanna i familjen.... Kram på dej KG
Min släkt vet om min sjukdom... jag berättade för dem när jag var ung och hade täta sjukhusinläggningar... en del drog sig undan ett tag eller behandlade mig illa... men numera är jag respekterad för den jag är... med min sjukdom...
Kan bara hålla med...Vissa blir lite avståndstagande men typ mamma och pappa pplus min sambo och min ena syster är helt ok med det hela...Man kan ju ej hjälpa att man är sjuk...tp om jag skulle få cancer skulle då folk tasamma avstånd ibland har jag tänkt på det...somatiska sjukdomar är nog lättare för folk att acceptera än psykiska...det blir skrämmande...I media osv..är ofta den onda psyksik störd...ja det är svårt...Men för mig har det funkat att berätta...Jag bryr mig ärligt talat inte längre vad andra tycker...Hoppas du oxå kommer dithän...Bry dig mer om dig själva....Kram KG
Q.L skrev: Hur lång tid har det tagit innan de började närma sig igen?
Visste några unga som t.ex barn om din sjukdom? Hur reagerade de?
För en del tog det några år... kusiner och kusinbarn träffar jag regelbundet... jag har ju själv en dotter och hon och de andra barnen träffas på födelsedagar och så.... barn har aldrig tyckt att jag varit konstig, men jag visar inte så mycket i mitt beteende, det är mer så att jag har berättat för de vuxna om hurdet har kännts att må dåligt...
