Tål inte, men kan inte sluta med Seroquel

Det var länge sedan jag besökt forumet, men har tidigare varit frekvent besökare. Har väl mått hyfsat bra en period. Men nu är jag i ett läge där jag hoppas jag kan få lite hjälp eller kunskap. (Jag har diagnosen bipolär, men har haft psykoser istället för manier.

För drygt ett år sedan började jag få seroquel, jag märkte varken plus eller minus av den. I våras drabbades jag av livets motgångar och fick en mycket svår ångest, värre har jag aldrig haft. Under sommaren höjde läkarna seroquel vid tre tillfällen och det slutade pål 600 mg. Vid sista höjningen försvann ångesten helt. Fantastiskt.

Men.... På eftermiddagrna blev jag helt slut, kunde inte tänka klart. Dessutom blev jag hypoman (steget innan mani) något jag trodde var omöjligt på den medicinen. Det blev värre och värre. Sänkte dosen lite på läkares ordination, men då återkom den ohanterliga ångesten omedelbart.

Fick till slut träffa överläkaren som lyssnade på min historia och han sa att jag tål inte seroquel, biverkningarna är för höga. Men så fort jag försöker sänka den mår jag dåligt. Men med den höga dosen fungerar jag inte heller. Misstänker att jag måste sjukskriva mig nästa vecka.

Ska tillbaka till läkaren snart, men hoppas så att ni här kan dela med er av erfarenheter eller kunskap!

Hej Kickan!
Om du vet varför du har ångest så borde det vara något
övergående. Att vara hypoman anses väl inte vara så
allvarligt som fullt utvecklad mani.
Antingen får du stå ut med hypomanin eller också ångesten.
Nu har jag kanske fattat fullt uppåt väggarna. :rolleyes:

Vad ger dig ångest? resonera dig fram till var ångesten bottnar någonstans och sedan gå rätt emot det som ger dig ångest. Utmana just det som skapar ångesten och vad den vill att du skall göra för att slippa ångesten. Den gnagande känslan som ger fjärilar i magen och du mår inte bra, för att du vill inte göra det som ångesten vill att du skall göra och du får ångest trots att du går ångesten till mötes.

Analysera var skon klämmer och sedan viker du dig inte en tum utan säger till ångesten, OK! Gör vad ni hotar med, men jag gör aldrig mer som ni säger. Stå fast i ditt beslut och det ger initialt ännu starkare ångest, mer än kanske någon gång förut.

När du märker det att ingenting, absolut ingenting händer om du gör så, så går det lättare för var gång att uthärda och sedan blir du totalt fri från ångesten, för då har du lärt bemästra den och det innebär en total frihet ifrån ångest.

Jag har gjort så och vad än ångesten lade i den andra vågskålen så stod jag fast och rubbade mig inte en tum!
Man kan driva en människa långt, men när man av självbevarelse drift går emot ångesten så viker den.

Jag själv har haft dödsångest som luktat på tre meters håll och ångest luktar, det luktar skit.
Jag själv är nu utan några rädslor och har absolut ingen ångest, vara månde vad som helst, jag går aldrig in i en gisslan situation igen.

Du kan också på detta sätt bli fri, släng av dig oket och upplev den totala friheten i ditt liv.

Jag hade fram tills förra veckan Seroquel depot 400mg. Blev fruktansvärt trött på jobbet, på gränsen till svimfärdig. Efter ett samtal med läkaren, sänktes dosen till 200 mg.
Redan efter ett par dagar blev jag märkbart piggare. Ångest ökade men försvann efter en period på 2-3 dagar.
Dessvärre drabbades jag av viktökning ca 8kg av Seroquel, men min förhoppning är att vikten ska normaliseras snart.

Tack så mycket för era svar!! Jag har fått tänka om lite att medicineringen inte är grundproblemet utan själva ångesten. Vad jag plötsligt insåg väldigt tydligt var att jag stod utan stöd från mina nära släktingar när både jag och min son behövde det. Någon liten störningar har jag väl när det fick sådana proportioner (jag var på väg att avsluta mig). Mina närmaste släktingar (de jag har kvar) har aldrig varit särskilt bussiga med mig, inte ens när jag var liten, men tillfällen jag känner mig helt övergiven överreagerar jag på fast jag vet att det inte är något nytt: De ställer inte upp helt enkelt, de är inga bussiga män och de föraktar svaghet. Själva ser de sig som samhällets stöttepelare med mycket fina och imponerande titlar. Jag är en skamfläck i deras fasader. (Förlåt ilskan, men jag måste få skriva av mig lite så kanske det går över).

Tack Schizoman för dina erfarenheter av seroquel. Ska nu våga minska dem och stå ut med några dagars sämre mående!

Vem i det här gänget tror du då inte känner sig som familjens svarta får? Ingen här, kan ju stoltsera med att inte ha legat inne på psykiatrisk klinik och därmed är man utstött och betecknad såsom både mindre vetande och dessutom, har man ju inte "Blivit" något.

De flesta har inget som helst att falla tillbaka på när det verkligen gäller, så, håll stenhårt på viska, för här har jag de enda vänner i stort sett som förbehållslöst ställer upp för varandra och tar tag i den som håller på att falla.
Så, tack viska vänner för att ni finns!!!