Med facit i hand måste jag medge att en viss överläkare med sitt tålamod gjorde att jag finns kvar idag.
Däremot har inte någon medicin hjälpt mig på ett avgörande sätt annat än en tillfällig räddningsplanka, kanske en efterkonstruktion, men efter att ha betat av många mediciner känns det så. Är inte mediciner alltid tacksamt att testa några år först på patienter innan man sett de långsiktiga biverkningarna, man är ofta en försökskanin. Frågar man vet inte läkarna exakt hur medicinen verkar!
Tiden har arbetat för mig, tillsammans med nämnda läkare och eget arbete med mig själv, med tiden får man större självinsikt och förstår sitt handlande bättre och kan i viss mån undvika situationer som är farliga.
Men även om man hittar en person som man kan samarbeta med inom psykiatrin är det stora flertalet inte mycket att hålla i när det blåser, en del riktiga pundhuvuden som borde gjort sig en karriär som plåtslagare eller slaktare istället. Helt utan empati och de verkar dessutom inte bry sig så mycket. Det blir väl så med åren när den första entusiasmen lagt sig och verkligheten kommer ikapp. Undantag finns som bekräftar regeln.
Den stora risken med psykiatrin är att man hela tiden bekräftas som patient, man ses som sin journal, inte som människa med andra kvaliteter som har en sjukdom. Det är så lätt att bekräfta läkarens syn, vi är ju på ett sätt beroende av varandra.
Idag försöker jag undvika psykiatrin i möjligaste mån, det måste vara riktigt akut om jag frivilligt söker hjälp. Men ibland balanserar man på den yttersta kanten så.....
