Fastnat i vårdkarusellen

Jag har fastnat i vårdkarusellen, med allt vad det innebär. Jag har boendestöd, daglig verksamhet, mediciner, samtalskontakt på psyk.
Det sjuka är att allt det här är egentligen inget jag vill, förutom den dagliga verskamheten då.
Jag låg ned här om dagen och försökte visualisera hur jag ville ha mitt liv egentligen. Jag såg mig själv jobba på en ICA-butik eller liknande, jag motionerade och tränade hårt som jag gjorde förr, och framförallt var jag FRI.
Frågan är, hur ska min dröm bli verklighet?
Jag tillhör inte dem som valt att ha en kontakt, jag är dömd till vård för att jag varit paranoid. Har försökt att samarbeta hela vägen, och det går väl halvdant i alla fall, men ibland är det segt.

Fredric, jag förstår att det måste kännas frustrerande när det liv man vil leva är så olikt det man verkligen lever. Om jag har förstått det du skrivit förut rätt så är du fortfarande under någon slags tvångsvård. Det betyder ju verkligen inskränkningar av din frihet. Däför tror jag att det bästa du kan göra just nu är att försöka ha tålamod och låta förändringen gå långsamt. Om du är tydlig mot dina kontakter med vad du vill, men samtidigt går dem till mötes med att låta det ta ett steg i taget så är nog chanserna stora att du snart kommer vara ungefär där du vill. Kontakten med vården ökar ju oftast chanserna att få ett jobb så småningom även fast man måste genomgå en del mellansteg på vägen. Försök att genom ditt beteende visa vad du går för, att du är en person man kan lita på och som skulle vara en tillgång på en arbetsplats. Då löser sig nog allting ganska naturligt tids nog. Tålamodet är den svåraste biten.

Det som bestämmer hur länge du skall få vård är tydligen domen, som du har om vård. Vet du hur länge den är giltig eller om du kan överklaga den?

När man drabbats av psykotisk sjukdom måste man verkligen vara tålmodig och vänta. Om man drabbats av schizofreni tar det 2-5 år av symptomfrihet innan man kan bli friskförklarad och man måste också ha trappat ner sina mediciner och vänta två år till. Att bli frisk är ett långssiktigt projekt verkligen.

Du kan bygga upp delar av ditt liv lite i taget... kämpa på med hemmets skötsel och komma igång med arbetsträning så småningom... sätta små mål för dig själv i livet... mål som är så nära där du befinner dig nu att du kan klara att uppnå dem...

Mediciner och samtalskontakt kanske du måste acceptera ett längre tag om du är tvångsvårdad... kan du se några fördelar med att ha mediciner och att ha någon som pratar med dig och ser efter hur du mår?

Du kommer tillbaka till frihet och eget styrande över ditt liv, bara du har tålamod, kämpar på och accepterar den hjälp du behöver just nu...

Men jag får betala för allt själv, fast jag är på tvångsvård.
Hemmet mitt sköter jag så gott jag kan, jag kan inte bättre.
Allt fungerar som det ska.
Jag ser varken några för eller nackdelar med mediciner, det är bara ett absolut faktum som kvarstått under hela min vård, fastän i olika former(läs preparat). Att prata med folk hjälper mig inte i min situation där jag är, eftersom jag har ett psykosliknande funktionssätt.
Men det jag hela tiden opponerat mig emot är attt ingen vetenskapligt kunna lägga fram några bevis för att det verkligen är en psykos jag har.
Jag pressade en person i början av min vård angående mina vanföreställningar, och han sa att det är som jag tror, men jag kommer aldrig få det bekräftat. Och med den utgångspunkten är ju fortsatt diskussion egentligen meningslös. Jag har fått muntlig bekräftelse av en person som tidigare gjort psykiatriska undersökningar att det egentligen inte är någon sjukdom jag har (Asperger kan räknas som en form av handikapp).

Jag tror visst att du gör så gott du kan... det gör vi alla... jag menar att dina drömmar inte är omöjliga... men att de tar lite tid att uppnå... visst kan du så småningom jobba i en ICA butik.... men vägen dit är kanske med en arbetsträning och lönebidragsanställning.... Visst kan du komma igång med ett aktivt liv... men det går ett steg i taget... man vill ofta att saker ska orna sig så snabbt...

Vad gäller din diagnos, om den är sjukdom eller inte har jag ingen aning... du skriver väl och verkar rätt frisk... hade det hänt saker som gjorde att du fick vård med tvång?

Skönt är i allafall att du är hemma nu... och har så pass mycket större frihet än då du var inlagd... det känns väl bra?

Jag var inlagd förra vårvintern på en låst avdelning... även om jag var där frivilligt och kunde gå ut på promenader när jag ville så kändes det av att det var låst... det var jätteskönt att komma hem igen sen...

Hoppas att du kan känna glädje i den frihet du ändå har just nu i ditt hem och din vardag...