1998 skrek jag när jag kom till avdelningen. Var så rädd att bli lagd i bälte. Men jag blev sprutad utan att jag vet hur det gick till och sov lång tid. Då fick jag LPT:
Får ingen hjälp annat än piller, det vägrar jag.
Säger de inte kommer längre med terapi och att jag är kroniskt sjuk och måste ta medicin resten av livet.
Undviker människor, de skapar ångest. Så där skulle jag behöva hjälp, de finns ju överallt. Är mest i skogen med min hund.
Det finns ingen hjälp att få för mig och säkert många andra här. Vad ska vården göra? Man får ta sina mediciner och försöka sova bort eländet. Jag har en mötesplats att gå till. Ibland blir det faktiskt intressant prat som har att göra med medicinering eller besökarnas livssituation. En form av gratisterapi.
