Jag har varit nöjd med den senaste läkaren jag haft. Dock har hon fått nytt jobb på annan ort, så nu måste jag byta till en ny. Jobbigt. Tidigare hade jag stor bitterhet mot sjukvården, men har upptäckt att det inte är en bra inställning att ha, den äter upp mig inifrån och gör mötet med vårdpersonal till en kamp istället för ett stödjande samtal. Läkare har jag alltid haft inställningen att de är bra, tills de visat att de inte är det. De har inte haft tid att göra ett grundligt jobb och det har gjort mig bitter. Halvmesyrer trivs jag inte med.
Överläkare är värst, enligt min erfarenhet. De är extremt snabba med att dra slutsatser, långt innan de har alla fakta på bordet. Då kan resultatet bli hur fel som helst. Det ska ta lite tid att ställa psykiatriska diagnoser, för en persons dagsform varierar, i alla fall för mig. Ibland tycker jag det är trist att så mycket ansvar vilar på läkaren, (som man inte träffar så ofta), och att övrig personal inte får ta så mycket vårdansvar. Resultatet blir att vårdpersonalen håller sig i skymundan. Inte bra, tycker jag, som gillar att vara social.
Att gå till en psykiater och bli "klämd på" är inte ett nöje. De måste nog ta ut svängarna på ett sätt som upplevs som respektlöst, för att testa olika försvarsmekanismer hos patienten, men man kan ju önska att de kunde göra det så samtalet upplevs som stödjande i stället för kränkande. De läkare som lyckas med det, är duktiga.
Prata inte med hat i munnen!
Författare till inlägg
