Ready skrev: Jag har också svårt för detta med att de anhöriga ska samarbeta med psykiatrin för att få den sjuke på fötter. Det blir som om dem går över huvudet på den sjuke. Vissa anhöriga njuter också av den auktoritet som psykiatrin ger dem pga dem har en psykiskt sjuk anhörig. Vill man som patient ha stöd så är det bättre att söka sig till en brukarförening som RSMH, det är bara andra psykiskt sjuka som förstår vad det innebär att vara psykiskt sjuk och man slipper lyssna på skitsnack om att läkaren nog vet bäst och så vidare.
Nej jag menar inte att anhöriga ska samarbeta med psykiartin, utan att de ska vara ett stöd för den som ligger inlagd. Klart man inte ska gå över huvudet på den sjuke (det görs ju ändå så ofta inom vården!) utan vara där som medmänniska.
Självklart finns det anhöriga av alla kaliber: sådana som kan ge kärlek men saknar kunskap, sådana med kunskap men som saknar kärlek, sådana som har både ock eller inget av det osv..
Det måste alltid vara upp till patienten att själv avgöra hur pass involverade anhöriga ska vara. Därför, tänker jag, kan det vara bra att fundera över detta under tider som man mår bättre... och kanske skriva någon slags viljeyttring?
Jag tror också som du att det kan vara väldigt bra att söka sig till en brukarförening, typ RSMH. Men jag tror också att även den som inte är sjuk kan förstå ganska mycket.
Även den som är eller har varit psykiskt sjuk kan ha tex. partner, barn eller vänner som man har nära relationer till, och som intresserar sig för ens inre på ett sätt som kan vara stärkande.
Som sagt, frågan är nog väldigt individuell beroende på vad man har för människor omkring sig.
