Min definition av schizofreni

  • Per-Erik
  • Författare till inlägg
  • Besökare
  • Besökare
20 år 3 månader sedan #448 av Per-Erik
Min definition av schizofreni skapades av Per-Erik
En person som är rationell utöver det som faller inom normalfördelningen. En sådan person upplevs av gruppen som udda och eventuellt som ett hot. Personen stöts därför ut ur gruppen och förföljs medvetet tills han/hon reagerar med psykos. Detta ses som irrationellt beteende varför samhället kopplas in via polis eller psykiatri.

Kommentar: Den schizofrene lockar fram irrationellt beteende hos gruppen, som för att kunna projicera sitt eget irrationella beteende på den schizofrene tvingas att driva förföljelsen ända tills den schizofrene uppvisar irrationellt beteende, vilket oftast innebär psykos.

Psykos kan uppstå hos en rationell person som utsätts för en miljö som är irrationell. Psykosen innehåller då inte nödvändigtvis inslag av paranoia.

Jag ser fram emot synpunkter på detta.
  • Per-Erik
  • Författare till inlägg
  • Besökare
  • Besökare
20 år 3 månader sedan #456 av Per-Erik
Svar från Per-Erik i ämnet Min definition av schizofreni
Här följer en förbättrad definition, det är bara första raden som är ändrad.

Definition av schizofreni

En person som är rationell långt utöver det vanliga men som faller inom normalfördelningen. En sådan person upplevs av gruppen som udda och eventuellt som ett hot. Personen stöts därför ut ur gruppen och förföljs medvetet tills han/hon reagerar med psykos. Detta ses som irrationellt beteende varför samhället kopplas in via polis eller psykiatri.

Kommentar: Den schizofrene lockar fram irrationellt beteende hos gruppen, som för att kunna projicera sitt eget irrationella beteende på den schizofrene tvingas att driva förföljelsen ända tills den schizofrene uppvisar irrationellt beteende, vilket oftast innebär psykos.

Psykos kan uppstå hos en rationell person som utsätts för en miljö som är irrationell. Psykosen innehåller då inte nödvändigtvis inslag av paranoia.

Av definitionen följer att människan är irrationell och att schizofreni inte är någon sjukdom.
Mer
20 år 3 månader sedan #457 av Admin1
Hej!

Menar du inte utanför normalfördelningen? Jag tycker att det ligger något i det du säger, men jag håller ändå inte riktigt med. Jag håller med dig och tror att miljön kan ha en skadlig inverkan, eftersom schizofrenin har sämst prognos och förlopp i Japan, där stigmat är väldigt stort. Där har man bytt namn på sjukdomen för att lindra stigmat.

I uländer där kunskaperna om psykiska sjukdomar är dålig liksom tillgången på vård är prognosen mycket bättre. Visst spelar miljön in, men idag är det ingen, som vet vilka faktorer i uländerna som är gynnsamma. Det tråkiga med stigmat är att det tar tid att ändra attityderna i samhället - tar säkert 10-tals år.

Admin
Mer
19 år 9 månader sedan #2768 av Vargen
Hej PSR. Jag tror också att det var isoleringen som framkallade mina psykossymptom. Jag hade under 1-2 år innan jag fick symptomen inte haft några vänner, jag led inte av det och sa till de som frågade att jag inte behövde vänner. Nu däremot känner jag mig misslyckad och värdelös. Men jag är inte deprimerad. Har inga vänner fortfarande, och inget behov av det heller värkar det som. Folk tjatar på mig att fara ut och träffa folk, men jag vågar inte.
Mer
19 år 9 månader sedan #2781 av Admin1
Välkommen, PSR!

Har du varit manodepressiv eller haft bipolär sjukdom tidigare? Gränsdragningen mellan schizofreni och manodepressiv kan vara svår särskilt hos yngre personer.
Vid manodepressiv kan det finnas psykotiska inslag. Det finns också schizoaffektiv sjukdom som är schizofreni + manier och/eller depressioner.

Du nämner ofta negativa symptom, som kan vara svåra att skilja från depression.
Har du prövat antidepressiva? Det finns en del nya undersökningar, som talar för att antidepressivat Remeron, kognitiv beteendeterapi och kosttillskottet sarkosin skulle reducera negativa symptom.

Admin
Mer
19 år 9 månader sedan #2796 av maskrosman
Hej.
Jag blev inspirerad att kommentera era inlägg här. Ber om ursäkt om jag skriver ostrukturerat och ibland lite "off-topic". Min hjärna är sån.

För mig är det intressant och imponerande att så många verkar kunna skilja det ena från det andra. Själv är jag helt lost vad gäller namn och benämningar på olika tillstånd. Bipolärt syndrom/psykos/mani etc.
Däremot känner jag ofta igen mig i beskrivningar om hur andra upplever sig själva och relationer till andra och sin situation allmänt.
Jag vill kasta ut en fråga:
är det möjligt att man kan ha levt i en depression (eller annat "sjukdomsliknande" tillstånd) under så lång del av ens liv....att sjukdomstillståndet har blivit normaltillståndet, dvs det man är van vid?? Att man alltså är omedveten om att man är sjuk eftersom man inte känner till något annat? Efter en händelse som inträffade för ett par år sedan så har jag börjat tro att det faktiskt är så i mitt fall. Någon som känner igen sig i det??

Om jag i en situation hamnar i ett euforiskt glädjetillstånd där jag upplever mig oerhört lycklig, fri och full av kärlek, kan man då säga att det är ett sjukdomstillstånd?

Jag drar mig till minnes en händelse för ett par år sedan. Jag hade varit tyngd av beslutsångest, skuldkänslor och en känsla av allmän uppgivenhet och meningslöshet under lång tid. Stora lass på axlarna, kan man väl säga.
Efter att jag pratat om saker som tyngt mig så började skuldbördan släppa, och tårarna formligen forsade ur mig. Det var som om hela min sketna barndoms plågor rann av mig den kvällen. Från att vara känslomässigt "låst" och "lost" så tror jag faktiskt att jag upplevde något som kan kallas kärlek för första gången.
Och det absolut mest märkliga för mig var, att dagen efter såg jag på världen med helt nya ögon. Det trodde jag inte ens var möjligt!

(Efter det har jag insett att jag måste ha levt i en bubbla hela mitt liv fram till nu. En "bubbla" eller "egen värld". Sjukdom kan man också kalla det, tycker jag, eftersom jag ju uppenbarligen inte mår bra och helst drar mig undan folk, drömmer, föraktar mig själv och struntar i att äta etc.)
Vid den tidpunkten gick jag i terapi för första gången i mitt liv. Överlycklig ringde jag upp henne och förklarade hur underbart livet var, och att jag älskade mig själv och alla andra. Visst, det kan ju låta skitmärkligt, men underbart var det. Min terapeut avfärdade min nyfunna dimension av lycka och glädje med orden "du är ju euforisk", som om nyupptäckt livsglädje som gav en eufori var en sjukdom det också.
Är kärlek rationell? Är livsglädje rationellt i en hård, konkurrensfylld och statusjagande värld? Vad är egentligen rationellt?


Ni skrev att en person med scizofreni är extremt rationell. Rationell på vilket sätt?

ledsen om jag "flummar" till diskussionen här i forumet <!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt=";-)" title="Wink" /><!-- s;-) -->

mvh maskis