När jag får overklighets upplevelser brukar jag försöka beskriva omgivningen in i minsta detalj som om jag beskrev det för nån som aldrig varit där. Tex ett bord; vilken färg/form har det, hur känns det -varmt/kallt, mjukt/hårt, lent/strävt etc etc. Det kan ankra mig där jag för tillfället befinner mig. Min förra psykolog lät mig alltid beskriva omgivningen när jag försvann iväg och det brukade funka mkt bra. Tyvärr, funkar det inte lika bra att beskriva för mig själv, men ibland funkar det riktigt bra, kanske kan du ha hjälp av nåt liknande?
Mkt intressant länk
admin, tack. Hängde särskilt upp mig på en rad
The patient may see walls, buildings, or other objects as changing in shape, size, or color
Så när jag ser väggar o golv som flyter som vatten och har en stark känsla av att världen egentligen inte är verklig så kanske det är dissociation?
Krille skrev: kan gå o handla på macken, sen när jag är hemma undrar
jag om jag var o handlade eller om det var en dröm bara...
väldigt behagligt.
Precis sådär känner jag väldigt ofta. Idag tex minns jag ett mkt bra samtal med min kontaktperson, men nu hemma när jag tänker på det undrar jag om det verkligen hände. Var jag ens där idag? Ibland kan jag tom känna att jag kanske inte har upplevt nåt av det jag varit med om genom åren. Kanske är allt bara drömmar/fantasier -det känns som att jag ligger nedsövd nånstans som i matrxfilmerna och att det jag upplever bara är datoriserat, eller kanske föddes jag nyss med en massa förinprogrammerade minnen? Fast själv tycker jag inte det är ett dugg behagligt, tvärtom mkt obehagligt. Är även detta dissociation?
