Vet forfarande inte om jag är sjuk, men konstiga saker har hänt sedan jag var tonåring. När det körde ihop sig i början på åren trodde jag att alla bekanta önskade livet ur en och att jag var så vida känd att alla Stockholms band skrev låtar om en. Misstänksamheten har lett till att jag inte kan låta bli att tjyvlyssna på folk runt omkring, jag var övertygad att de pratade om mig och sen har jag trott att jag var övervakad av internetkameror. Så har det varit sen övretonåren av varierande grad. Jag har trots detta försökt hanka mig fram och det har väl gått hyfsat, eftersom jag konfronterat mina problem. Jag har umgåtts med de personer som jag har upfattat vill mig illa, i över tio års tid.
Kanske jag ska nämna att jag sökte hjälp för åtta år sen, men det gick inge vidare den gången. Läkaren jag träffade tyckte att jag var frisk och skulle lämna byggden så snabbt som möjligt, han menade att det var som jag har uppfattat det hela.
När jag senast sökte hjälp, har alla läkare jag träffat instämmt att något inte stämmer i min berättelse. Det var skönt att höra, att jag kanske inbillade mig saker.
Idag är jag inte lika övertygad längre, att det är fantasier, kanske börjar jag bli sämre eller så är jag inte det minsta sjuk. Var tvungen att avbyta medicineringen, blev så dålig på dem, funderade allt oftare på döden och längtan blev bara större och större.
Ska till läkaren imorrn och vet inte hur jag ska förklara att jag inte kan ta medicinerna.
Ska kanske tilläga att min mor tyckte att jag gick som en apa när jag fick Haldol och då vill man inte fortsätta med dem heller.
