Hej!
Jag heter Johanna. Jag är narkoman.
Mmm..så jävla illa är det.
Började dricka varje helg när jag var 13.
Det var ungefär samtidigt som jag började skära mej o längta efter att få dö. Ökade från varje helg till varje helg + några dagar i veckan.
Allt eftersom ångesten ökade, drack jag mer.
När jag var ungefär 18 så provade jag droger för första gången. Min polare bjöd på en jolle (majja) o jag hade aldrig mått bättre i hela mitt liv. Äntligen kändes livet drägligt! Det var okej att vara Johanna.
Senare kom jag att prova Tjack (Amfetamin) o det kändes som jag hittat hem. Äntligen så fann jag lugn o ro.
Efter ett tag så slutade jag med det o höll mej till lugnande som jag fick av farbror Doktorn.
Detta höll jag på med i iallafall 4 år..Tog allt jag kom över. Allt från hostmedicin till smärtstillande till lugnande...ALLT.
I somras började det att snöa igen o jag trillade tillbaka på Tjack.
Tog en överdos, fick TOTAL minnesförlust. Tuppade av, vaknade upp o kom inte ens ihåg vem jag var. Kom inte ihåg vad jag hette, att jag hade barn, ingenting.
Höll upp i ett par veckor, fram tills jag kom på att jag kunde ringa min gamla läkare o fråga om jag kunde få mer smärtstillande (jävligt starka). Vilket jag fick..Sen var jag fast i den gamla skiten igen. En jolle hit, en jolle dit..50 piller om dagen..Frågade främlingar på stan om dom visste någon som sålde narkotika.
Nu sitter jag här.
Cirka 1.5 veckor sedan jag var påverkad. Då av hostmedicin. (snacka om desperat)
Imorgon ska jag på möte; Anonyma Narkomaner.
Sitter här o gråter.
Jag känner mej så ensam. Så jävla ensam.
O rädd. Förbannat rädd.
