Någon mer som missbrukat? Min historia..

Visst var det du Johanna, som var bekant med Saari och Crazygirl?
Kan du hitta tillbaka till din styrka du hade när du var här och viskade?
Jag känner hur livet blir mörkare, när man inser vilka jävligheter som finns runt hörnet. Att man måste vara på sin vakt, annars börjar dem tugga på en. Men det värsta som finns är småsinthet, hoppas du hittar en väg att hantera din situation både ekonomiskt och känslomässigt. A.N kan säkert ge dig en ledtråd och stöd du behöver tillfälligt. Annars vet vi inte vilka som kan hjälpa dig? Men Isa-Alise är sannerligen ett stort stöd för många. Jag vet absolut vad rädsla är, andra luktar till sig den och säger var inte rädd, men man blir ännu räddare, hur kunde dem veta det? Man angriper inte rädslan genom att konfrontera sig mot det.

Jag kommer inte att lämna ifrån mej min son. Jag ska fixa detta o det kommer att gå bra.

Han behöver mej, jag behöver honom.
Vi har båda vart med om mycket o visst har det vart jobbigt, men vi kommer fixa det o vi kommer att bli lyckliga.

Det är svårt att börja om, men nu är det fanimej på tiden att bryta ALLA gamla vanor. Som sagt..Nu sitter jag i en lägenhet som min pappa gett oss. Nya möbler, inga gamla minnen. Nytt telefonnummer, ny stad, kanske så småningom nya vänner.

Jag har tagit kontakt med mina syskon som jag inte pratat med på kanske 5 år. Jag har berättat allt för min mamma o min pappa. Dom fick en enorm chock. Jag ska gå på möten. Jag ska börja skolan. Jag ska försöka ordna mitt körkort. Jag ska gå på fotboll o klappa händerna o hurra över min son när han gör mål.

Nu jävlar!
Nu ska jag visa världen vart skåpet ska stå!
Jag ska visa min son att han kan vara stolt över sin mamma.

Så det så.

Okay... good for you!!! Lite fighting spirit! Det låter bättre, Fizzle...

Det går upp, det går ner.

Men jag har äntligen kommit till insikt o det är den jag håller fast vid. Jag sitter o gråter så jag skakar ena stunden, nästa är allt lugnt o det känns bra, men jag vet..Nu gäller det!

För första gången så tar jag mej i kragen o gör något konkret åt saken.

- Jag har brytit kontakten med alla mina gamla vänner o slängt alla nummer.
- Jag har flyttat utan att säga till någon utom min närmsta släkt vart jag finns.
- Jag har bytt telefonnummer o skaffat hemligt nummer.
- Jag har bytt efternamn.
- Jag ska gå på möte där jag får tips o råd.
- Framför allt så har jag erkännt för mej själv o min familj att jag har ett problem.

Har själv haft missbruksproblematik. Började i 15-års åldern med att röka hasch.
Fick hjälp när jag var 22, av en socialassistent. Det blev många turer fram och tillbaka. Ständiga återfall, och problem.
Så småningom fick dem mig till ett bahandlingshem där jag fick samtalsterapi. Det funkade mot drogproblemet. Drogmissbruk är en form av "självmedicinering" fick man lära sig där. Drogmissbruket hade sina rötter i helt andra psykiska problem. Kanske hjälptes jag av medicineringen, antipsykotikan.
Hursomhelst så är jag helt drogfri nu sen nästan 20 år. Och det är jag mycket nöjd med.
Det går att sluta, när förutsättningarna är de rätta. Vissa behandlingar funkar kanske inte för alla, men många behöver någon form av hjälp att övervinna den starka längtan att berusa sig med droger, för att komma bort från jobbiga känslor... Man måste vilja sluta själv.
Hoppas du klarar av kampen mot drogerna!

Bra gjort! Du har goda möjligheter att lyckas nu... ta en stund i taget och kämpa på för din egen och din sons skull... och skriv gärna här och berätta hur det går... dag för dag... du ger dig in på något mycket svårt, att klara det här med minimalt stöd... men med din glöd kan du mycket väl klara det... ha behandlingshemmet som jag postade i andra tråden i bakfickan, om du skulle känna för mer stöd... det finns fler sådana ställen, där mor och barn får vara tillsammans under behandlingstiden...