Jag fick smak för det ljuva livet fram till nittiotalet, sedan gick det utför. Jag vill vara som förr, vältränad med kvinnor att pussa på. Bland annat.
Jag har aldrig varit rädd för döden. När min Farfar gick bort när jag var 11år, så började jag tro på honom. Jag vände mig alltid till honom när jag mådde dåligt och behövde prata med någon... Jag vet att han möter mig och guidar mig vidare till "next level". Sedan anser jag också att det är verkligen en känsla av avslut och frid man upplever där.
När min Mor gick bort så kändes det verkligen som att hon mer och mer omfamnade avslutet som kom närmre och närmre. Vi hade ett fint samtal dagen innan hon gick bort. Jag frågade henne om hon längtade efter sin make och far och mor...och det sa hon att hon gjorde. Hon visste då att det inte fanns något mer att frukta, de skulle möta henne...
Jag tror inte heller att man känner någon smärta i det sista. När tiden väl är inne så försviner smärtan.
