Självstigma och öppenhet

Jag har skrivit om mediciner nån el några gånger på Facebook. Men jag nämner aldrig min sjukdom och pratar inte om den ens med mamma. Tycker det är lättare att prata med en olycksbroder, men ärligt talat blir det just inget sjukdomsprat ens med honom. Man ska nog passa sig för att vara öppen tror jag.

Har inte pratat om min sjukdom med min familj men förstår att min syster har läst på.

Jag skäms över min diagnos och förväntar mig ingen förståelse från andra. En gång kom en fd arbetskamrat fram till mig när jag var i ett stadsdelscentrum, jag fick gå dit fast jag var inlagd. Då sa jag att jag var utbränd, vill jag minnas. Om inte jag accepterar minsjukdom, hur ska då andra kunna göra det? Jag tror att min storasyster läst på, Geta.

Fördelen med att vara extrovert är att då förstår människan vad man går igenom och mår! Viktigt att man bara säger det till dom man litar på.

Jag glömde berätta på jobbet om att jag hade inre röster.

Gjorde några få stora tabbar, men läkaren sjukskrev mig ju. Jag räckte inte till.

Blev f.ö psykiskt sjuk efter att jag flyttat hemifrån - klarade inte påfrestningarna.

Men har nu orkat mer än 30 år med inre röster.

Fantasio skrev: Jag skäms över min diagnos och förväntar mig ingen förståelse från andra. En gång kom en fd arbetskamrat fram till mig när jag var i ett stadsdelscentrum, jag fick gå dit fast jag var inlagd. Då sa jag att jag var utbränd, vill jag minnas. Om inte jag accepterar minsjukdom, hur ska då andra kunna göra det? Jag tror att min storasyster läst på, Geta.

Jag förväntar mig inte heller förståelse från andra men jag har en förhoppning om det.