Hade min första psykos för 10 månader sedan. Att ha en första psykos och bli inlagd var som att helt plötsligt bli nedsläppt i den burmesiska djungeln. Du har ingen aning om var du är, ingen aning om vad du ska förvänta dig, ingen aning vad du ska göra eller i vilken riktning du bör gå. Men med tiden så börjar man skaffa sig framtidsplaner och utvecklar handlingskraft till att styra sitt liv.
I mitt fall försvann hallucinationerna dagen efter inläggning, 14 timmars sömn tycktes kunna rätta till det. Däremot hängde paranoian kvar i ca 2-3 månader efter påbörjad 15 mg Olanzapinbehandling. Flyttades till ett NIP-team där läkaren tyckte att vi skulle testa med 10 mg Olanzapin istället, det fungerade bra. Efter en månad utan paranoia men +20 kg och andra biverkningar, och med ett känsloliv lika rikt som en grönsaks, framförde jag önskemål att få avsluta behandlingen. Vi sänkte med 2.5 mg varannan vecka.
Det fungerade väl och kunde avsluta behandlingen helt. Det tog ca 3-4 veckor efter avslutad behandling innan det märktes någon förändring. Aptiten minskade, hjärnan blev snabbare, förmågan till komplexa tankar återvände. Blev däremot överkänslig mot hörsel och syn intryck, var på helspänn under några veckor, fick tillbaka paranoia men i lägre grad än innan. Blev nästan manisk i några dagar. Blev full med energi, fick tillbaka orken för motion. Började motionera mer, vilket var lite av en milstolpe i återhämtningen. Började däremot få sömnbesvär.
Fick panik över detta eftersom att det påminde om hur jag var når jag åkte på en psykos. Var ganska stressad på grund av detta. Hade lätt att somna in men vaknade efter några timmars sömn alldeles klarvaken. Vi prövade med melatonin men det fungerade inte, vi testade med zolpidem det gav 2-3 timmar extra sömn men mycket mardrömmar. Ny taktik, fysisk aktivitet. 2-3 timmar intensiv powerwalk om dagen när solen står som högst, det tog några dagar men detta var den effektivaste sömnmedicinen. Kilona rasade. Sömnen blev bättre. Blev lite slarvig med fysisk aktivitet för att benen började bli slitna och behövde återhämta sig efter att ha gått från en ganska stillasittande livstil.
Sömnen blev sämre igen, fick mardrömmar relaterade till det som upplevdes under psykosen (mild PTSD? försöker bearbeta traumat med en terapeut och vi får se om det hjälper). Implementerade bättre sömnhygien. Har ett rum som endast är till för att sova i, inga klockor i rummet, stänger av elektronik någon timme innan läggdags, sover med öronproppar, mörklägger rummet, svalt rum, grubblar på bestämd tid under dagen istället för på kvällen, försöker slappna av med andningsövningar på kvällen alternativt vid uppvaknande mitt i natten. Återupptog 2 timmars promenad per dag under dagtid. Detta hjälpte till att få bukt med sömnen. Vet inte om Olanzapin-derivat lagras i fettvävnaden och frigörs när fettet bryts ner, eller om det är på grund av den fysiska aktiviteten. Men just nu är sömnen bra. Det är också en milstolpe i återhämtningen, att få en fungerande sömn. Ibland kommer paranoian tillbaka, den är som starkast när jag tänker tillbaka på den psykotiska upplevelsen, men det går hantera den. Det går att säga till att ta ett djupt andetag och att ignorera det, för det är med största sannolikhet en felaktig verklighetsuppfattning.
Självkänslan och självförtroendet tar lite tid att bygga upp igen och det har svajat upp och ner de senaste månaderna men följer en positiv trend. Det känns som att det kommer behövas ca 1 år till innan självkänslan blir stabil igen. Självförtroendet lär återvända med ett arbete och andra aktiviteter. Viljan att vara social och att hitta ett arbete återvänder sakta. Viljan att göra lustfyllda aktiviteter som hobbies finns, men förmågan att utföra dessa saknas. Förmågan att utföra lustfyllda aktiviteter återvänder sakta och kan till och med njuta lite av dem. Det är nog en tidsfråga tills det att de återvänder helt.
Det finns nog inget bra mått på vad som är en full återhämtning, men jag tänker att det är förmågan att kunna leva ett långt, lyckligt, och meningsfullt liv. Att vägra låta sjukdomen bestämma över ditt liv, ta tag rodret och styr det i den riktning du vill. Har inte någon att jämföra med, men misstänker att en av de besta prediktorerna för att leva ett bra liv med sjukdomen är optimism, beslutsamhet, se det som en stegvis process och att uppmuntra sig själv för alla små steg i rätt riktning.
Ni som har mer erfarenhet kanske tycker att dessa perspektiv är naiva, men det är perspektiv från någon som inte vet vad som kan förväntas i framtiden.
