Niklas,
Visst. Jag kan bara svara för mig själv. Hade det inte varit för tvångsmedicinering så hade jag troligtvis varit antingen död, eller sittandes på rättspsykiatisk avdelning för våld mot tjänsteman eller liknande. När jag mår som sämst och sitter inne på en avdelning där jag inte kan göra mig själv illa så får jag panik att jag bara vill ut, till vilket pris som helst. Jag har sparkat in dörrar, gjort om inredningen i en matsal till kaffeved, lyckats sparka sönder sprickor i ett okrossbart glas och legat i bältet mer än 980 gånger, under mina 5 år på slutenvården.
Just då så motsatte jag mig givetvis att få 50 mg intravenöst Stesolid Novum, som gjorde att jag blev nersövd till den grad som man gör när någon ska opereras. Jag motsatte mig att få 300 mg Cisordinol-Acutard varannan dag och jag hatade att få Zyprexa 20 mg intramuskulärt. Men nu när det har passerat något år så inser jag också att det behövdes. För vården har ett ansvar att aldrig låta det gå så långt att en patient skadar sig själv, personalen, medpatienter och besökande. Det hade inte alltid gått att tillgodose utan tvångsmedicinering.
Jag har också genom mitt ex-arbete inom barnpsyks slutenvård varit med om ett oräkneligt antal gånger då jag antingen fått ge patienten en injektion, eller varit assiterande då det skett. Överläkarna som ordinerar tvångsmedicinering (oavsett om det är neuroleptika, benzo eller antidepressivt) gör det enbart när det är omöjligt att hantera situationen utan. En gravt deprimerad patient som vägrar ta emot någon medicin kanske ibland behöver tvångsmediceras med Anafranil injektion, en psykotisk/manisk med neuroleptika, aggressiva och agiterade med benzo likväl som anorektiker ibland behöver tvångssondas.
I min värld är det helt enkelt naturligt att det är så. När det finns så bra läkemedel som det gör idag, så är det ju bara bra att sådana används. Inte minst för att minska lidandet för patienter och anhöriga.
