Barbro Sandin var en pionjär och en av våra största psykoterapeuter.

Trots tidvis mycket hårt motstånd, inte minst från den etablerade psykiatrin, fortsatte hon envetet sitt arbete i akt att visa att schizofreni inte måste vara ett kroniskt tillstånd.

Införde Sätermodellen mot schizofreni och samarbetade med Johan Cullberg.

Mest känd för sin patient Elgard Jonsson, som tillfrisknade, skrev boken Tokfursten och blev psykolog.

Från Dagens Nyheter.

Läs i Wikipedia.

Kommentar  
Jag tror alla jobb är monotona till 90-95 %.
Frågan är hur monotont jobb som man orkar med?
Många med schizofreni verkar vilja jobba med människor och klarar inte av att jobba då. Har man schizofreni skall man försöka hitta självständiga jobb utan så mycket kontakt med andra. Många väljer fel jobb idag och orkar därför inte jobba.
Jag tvivlar på att vi hade fått leva ett konfliktfritt liv, om vi hade arbetat som städare. Som schizofrena hade vi inte varit accepterade som det heller.
Alla mina släktingar som dött de senaste 7-8 åren ligger i minneslund. Gravsten är nog bra för småorter, där alla känner alla. Tiden är nog det som gör mest för jämlikheten i samhället.
Dessutom får man inte behålla sin grav så länge. Gravstenarna vittrar sönder och då säger Kyrkoförvaltningen tack och adjö.
När vår livslängd ökar, så blir det mer jämställt för de som är över 80 år. Vad man gjort i arbetslivet spelar ingen roll. Om man vill bli uppmärksammad efter döden skall man dö ung eller några år efter pensioneringen. Det är viktigt att inse att det är sällsynt att bli ihågkommen.
Admin1, din akademiska gärning är kanske bortglömd men inte din gärning som veteran. Jag tvivlar på att du med samma glöd hade kunnat driva Viska.se under alla dessa år om du bara hade haft erfarenhet som städare.
Självständiga jobb är ofta trivsammare än om man jobbar i team. Städare är ett jobb med liten risk för konflikter och kan ha större trivsel än ett jobb med 5-års utbildning på universitet. Inom psykiatrin bedömer jag risken för konflikter som hög. Skulle aldrig vilja jobba där.

Om ens föräldrar blivit mer än 80 år gamla, så är risken att man själv också blir lika gammal och blir man det så är ens insats i samhället bortglömd när man dör. Ingen idé att anstränga sig.

Quoting Admin1:

Barbros död får mig att förstå två saker. Att inom psykiatrin kan uppstå konflikter och att man därför helst bör undvika sådana arbeten. Akademikerlönerna är så dåliga idag så trivsel på arbetsplatsen är ett måste. Arbetsmiljön måste förbättras. Sedan var hon på 80-talet en stor kändis, men nu helt bortglömd. Har du föräldrar som blivit 80-90 år eller mer är det ingen idé att satsa på en karriär för du är ändå helt bortglömd när du dör trots enorma ansträngningar.


Konflikter kan väl uppstå precis var som helst. Ska alla arbeten därmed undvikas?! Jag håller inte med om att hon varit en stor kändis men nu är helt bortglömd. Det har alltid bara varit en specialintresserad klick som känt till henne. Hennes böcker finns kvar, filmer och intervjuer, radioprogram etc. Jag förstår inte alls vad du menar med "föräldrar som blivit 80-90 år" etc.