Psykiatriker brukade skilja mellan vanföreställningar som var "bisarra" eller omöjliga, och de som var "icke-bisarra" eller möjliga men falska.
DSM-5 gör inte längre denna skillnad, delvis för att människor inte håller med varandra när det gäller att avgöra vad som är "möjligt" eller "omöjligt".
Och när vår teknik utvecklas i en häpnadsväckande takt, kan det som var otänkbart igår faktiskt vara rimligt idag.
Att definiera en vanföreställning som en övertygelse som inte är mottaglig för förändring i ljuset av motstridiga bevis kräver att vi har en gemensam förståelse för vad som är "sanning" och hur den bestäms.
I takt med att internet gör vår kollektiva sanning svårare och svårare att definiera, finner jag mig själv alltmer förlorad i den skiftande gränsen mellan mina patienters verklighet och min egen.
Läs mer i Los Angeles Times.
