I dag är jag läkare, men relaterar fortfarande mer till patienter än till mina kollegor.
Vidare: när patienter ser mig tar de mig för undersköterska, på grund av mitt kön och min hudfärg. Innan dess har de hunnit fråga var jag kommer ifrån.
Kanske får jag höra att deras barn är adopterade, eller att en granne de kände liknade mig.
När jag arbetar på psykiatrin känner jag inte lika ofta utanförskap som annars. Vissa har alltid levt på kanten.
Läs mer i Läkartidningen.