Utanförskapet, del 1

Okej, då börjar vi...

Senaste dagarna har jag fått det jag gått och grublat på sedan 5 -års åldern... utanförskapet. Jag får inget jobb sedan jag slutade skolan och flyttade hem. Min telefon ringer inte längre, jag blir mer och mer övertygad om att den här världen inte vill ha mig kvar längre. Jag är en icke önskvärd medborgare... kanske har vi skyddsnät, men avstånden mellan dem är stort. Allt verkar så otroligt genomtänkt och välplanerat. Den här världen har aldrig intresserat mig, min egen har varit så mycket bättre för mig, och nu har jag slutat intressera mig för den här världen. Lika ska vara lika och rätt ska vara rätt. Snart kommer jag att leva mitt liv i min garderob, där jag sitter och lyssnar på The Wall dagarna i ända, tills maskarna börjar kräla i ögonen.

Hej

Jag surfade bara, råkade komma hit-följde en gammal tanketråd- och ville bara säga, att jag (alltid) har varit på samma sätt: min egen inre värld har alltid varit den jag ägnat mig åt, alltid varit den som varit viktigare, sannare. Länge väntade jag på att den yttre världen och den inre skulle liksom närma sig varandra, att det som verkligen var viktigt skulle finnas där också-makes sense? alltså att jag skulle vakna en morgon och det inre skulle vara i det yttre. Så fick den uppfattningen- det BEHOVET- en törn, och jag var tvungen att hantera det. Om jag kunde. Kanske.

Hur? Jag vet inte- det är personligt- vi hoppar det

jag övar mig nu på att se om verkligheten inte faktiskt har något i sig själv som kan vara värt att ha- jag nöjer mig med de små sakerna, och de är fina faktiskt. Klichéerna: solnedgång, smaken av äpple

vad jag hittar

Mitt svar är ja. trots alltvad den inte är- och allt vad den (smärtsamt) är så ja

ja

Jag vet inte vad jag vill säga med det här riktigt, utom att du inte är ensam, jag är inte ensam- vi vinglar utanför samhällets perfekta cirklar i våra egna elliptiska banor av utanförskap och deltagande (det gör planeterna också) Ingen kan egentligen stänga oss ute, för vi finns


Hoppas att du inte har något emot att jag svarade- och så ...långt och kanske klychigt...

En liten uppdatering...

frustrationen

kliar under huden, vill sluta tvätta den och slita av den istället.. det känns som om jag har blöta hårstrån som klibbar fast i ansiktet..

HATAR det mesta.. hatar i stort sett alla människor. HATAR. Vill mörda, allvarligt talat.

HELA JÄVLA LIVET när jag väl lyckats hitta en vän så har det efter ett tag (en vecka, eller tio år, det varierar) slutat med att den person som först verkade förstå en så bra, till slutar frågar sådär lite dumt: "Men alltså, vad tycker du på /riktigt/ då?" eller "Vem är du /egentligen/ då?"... har de inte hört vad jag sagt? Har de trott att jag SKÄMTAT hela tiden? När de fått reda på hur det ligger still går de antingen iväg eller ignorerar mig med det där trötta drömlikna leendet.... har sett det så många gånger. Detta har jag till och med sett hos professionella terapeuter!!!

Och nej, min värld och den andra (samhällets) kan inte sammarbeta. Det står en vägg emellan. The Wall.

En positiv sak: För ca en månad sedan började jag i terapi. Det går bra. Det känns bra. Hade några inledande samtal med en skötare, pratade fyra gånger. Sedan skulle jag börja prata med en leg. psykoterapeut istället, men det ändrades också: jag ska träffa en leg. psykolog ---> Alllt detta får mig att tro att jag ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN hittat människor som FATTAR VAD JAG SÄGER / SKRIVER!!!

Läs mina tidigare inlägg om du vill läsa mer om mig, det kan du göra fast du är "Gäst" tror jag - jag skriver INTE allt igen.

Terapin går/känns så bra för att jag numera kan identifiera mina problem, det har jag kommit fram till. Har inte förstått vad som "egentligen" är problemet, förrän nu då jag kom hem från Umeå och fått massa tid till reflektion.

Jag längtar till terapin. Om jag kan bli bättre vet jag inte. Det vore kul såklart. Det jag vill är att få bekräftat hurvida den andra världen anser min egen som "störd" eller inte. Folks ögon, nämligen, har tyckt det sedan jag var liten.

HATAR.

PSR,

Det låter rimligt.

Ditt egentliga problem verkar vara att du inte fått något arbete. Tänk på att det för de flesta kan ta lång tid att hitta ett arbete. Eftersom arbetet verkar så viktigt för din självkänsla så rekommenderar jag att du försöker satsa mer tid på just den detaljen. Exakt hur du skall göra vet jag inte, men kanske det där jobbet på Sabb trots allt är bättre för dig än att vara hemma. Du skall ju också bara arbeta en kortare tid innan du börjar studera igen. Arbetet du söker är ju ingen sluttjänst precis utan ett tillfälligt påhugg. Försök att formulera lösningar på ditt behov av arbete, så kommer säkert du att må bättre.

Admin1,

Låt mig få förtydliga mig.

Ja, det som gör situationen ohållbar och frustrerande är såklart birsten på pengar, indirekt jobb. Men det jag skrivit om i mina tidigare inlägg, och det här jag skriver om nu, har alltid funnits, och det är det som är föremål för min terapi. Men det är absolut inte bristen på jobb som "gör det såhär". Med en sysselsättning kan jag mycket riktigt, precis som i skolan, glömma bort en del av det, men det har alltid funnits, sedan jag var barn. Förmodligen har det att göra med min uppväxt med min pappa, men det är inget vi vet säkert ännu...

Sedan kan jag göra en ytterligare uppdatering med lite info som nyss kom till min kännedom, och det här tror jag är intressant för många:

Min enhetsledare som fanns på mitt sommarjobb fick ju, som jag skrivit om tidigare, reda på att jag hade en psykos när jag jobbade där i somras. Ett arbete jag sökte idag, pratade om "dåliga referenser" från denna arbetsplats. Det visar sig nu att min tidigare teori nu är bekräftad: en del av anledningen till att jag har svårt att få jobb är att hon svarmålar mig inför arbetsgivarna som ringer till henne för att få referenser om mig. Jag anser mig vara diskriminerad.