Varför är allt så svårt?

Jag tycker inte om att klaga, men just nu kväver tröttheten mig, bokstavligen.
Jag får andnöd för ingenting och jag känner mig konstant gråtfärdig. Snart går jag in på vårdcentralen,
kavlar upp armarna och ber dom åderlåta mig. Stick mig tills jag blir blå bara ni kan säga mig varför!
Psykiatrin hjälper mig ju inte..jag är tacksam att jag får aktivitetsersättning och så men jag kräver SVAR,
jag kräver en FRAMTID!

Just nu leker doktorerna med mig, utesluter en sak åt gången. Det tar tid och det känns inte som jag har tid.
Jag vill inte att livet rinner ifrån mig medanst jag får stå och se på! Jag vill också orka, jag vill också leva!
Jag hatar mig själv och vill inget annat än att krypa rakt ur mitt eget skinn. När blev jag så jävla ful? Så jävla gammal?
Så jävla stor men så fruktansvärt liten? Så fruktansvärt äcklig, så fruktansvärt orkeslös? När slutade jag se mig själv i spegeln?
När slutade jag älska och började hata? Det är så svårt att ha kontroll över sina egna känslor att jag mest vill slita sönder mig själv.

Jag förlorar gränserna på vad som är jag och vad som är luft. Tankarna är mer verkliga än snön som ligger och glittrar på träden.
Jag rycker till när jag inser att det faktiskt är något verkligt jag tittar på och inte bara en bild jag själv skapat inom mig.
När började dimman inom mig sippra ut och omfamna allt jag ser? Jag älskar att drömma för där är jag aldrig trött,
där har jag så många äventyr. Jag minns var tröttheten tog mig förra gången, den tanken skrämmer mig.
Kan jag stå stadigt med båda benen på jorden? Därför sover jag, jag sover tills någon väcker mig för min kropp vill inte vakna.

Nej, det här är inte något nytt, jag har i åtskilliga år brottats med min trötthet men just nu är det värre.
Jag behövde bara få skriva av mig för att sedan återgå till allt som gör mig lycklig. Jag försöker göra allt för att inte tänka
på hur jag mår. Jag gör allt för att orka göra saker som gör mig glad men just nu kvävs jag
utav en enorm kudde som trycks mot mitt ansikte.

Jag vill också leva, jag vill inte bara stå på och se när andra gör det.
Jag är bara i 20års åldern, jag ska också orka resa, träffa vänner.. orka jobba mer än några fjuttiga timmar i veckan.
Jag ska också orka utan att bli en zombie.

Jag är rädd för att dom aldrig kan ge mig svar,
Jag är rädd för att, pga tröttheten, leva ett halv liv.
Jag är rädd för att jag inte kan stå positiv i ansiktet mot tröttheten längre.
Jag är rädd för att mörkret ska sluka mig.

(Hur många gånger skrev jag egentligen "jag" i detta stycke, så fruktansvärt äckligt egoistiskt. Förlåt mig)
Det känns så egoistiskt att säga "jag mår inte bra".

Jag tycker inte alls att du är egoistisk som använde ordet
"jag" flera ggr i texten. Hur skulle du annars ha kunnat
skriva det som du skrev?
Det är säkert inte kört för dig när läkarna håller på och
försöker hitta orsak och råd på vad du ska göra för att få
ett hyfsat liv.

"Jag är rädd för att dom aldrig kan ge mig svar,
Jag är rädd för att, pga tröttheten, leva ett halv liv.
Jag är rädd för att jag inte kan stå positiv i ansiktet mot tröttheten längre.
Jag är rädd för att mörkret ska sluka mig."

(Hur många gånger skrev jag egentligen "jag" i detta stycke, så fruktansvärt äckligt egoistiskt. Förlåt mig)
Det känns så egoistiskt att säga "jag mår inte bra". "

Jag är också rädd för att leva ett halvt liv ....

Finns inget att förlåta vännen, det är tillåtet att känna och berätta. Kram!

Har postat detta klipp förr, men jag postar det igen ..

[youtube][/youtube]

Jag är faktiskt det vanligaste ordet i svenska språket. :mrgreen:

Min mamma är jämt trött, hon har något som heter Chronic Fatigue Syndrome (och är depriemrad men reagerar dåligt på alla antidepressiva så hon kan inte ta dem). Det finns inte vad jag vet något specielt sätt att diagnostisera CFS och inte heller något botemedel direkt utan hon försöker på olika sätt må bättre, hon har slutat äta socker och även inhemska sädelslag (men det är pga allergi mot dem) och sådant. Sen har väl hon precis som jag och min lillasyster underproduktion av sköldkörtelhormon, det gör en också trött och deprimerad, men det borde de nog ha kollat på dig redan om de tagit några blodprov? Hoppas de hittar något svar på dina problem som faktiskt går att fixa, CFS är inte någon trevlig diagnos verkar det som Alla läkare tror inte ens på att det finns men man ser tydligt på mamma att hon har det, hon orkar typ bara göra en sak om dagen, sen är hon helt slut, trots att hon sover en massa

Jag tycker det låter som att du har gett upp- vilket inte är bra.


Tycker du ska försöka ta kontakt med en psykolog som kan hjälpa dig att få ordning på dina tankar.
Var beredd på att kämpa på att få komma till, de som skriker mest får tyävrr mest utdelning. Så samhället ser ut idag.