Varför är allt så svårt?

Mei,

Du är ju väldigt ung också och då brukar symptomen vara diffusa och det kan vara svårt att ställa en korrekt diagnos. För bipolär tar det t.ex 8 år från första symptomet och tills man får diagnos. Liknande gäller också faktiskt för schizofreni.

Ja, jag antar att jag ska ha tålamod och hopp..
men jag började må dåligt i högastadiet, då depression och ätstörning men allt gick bara utför sedan.
Det är dvs hemskt många år sedan och det känns som jag förlorar hela min ungdom..

Idag på arbetsträningen fick jag veta att det ska komma dit en person som ska jobba ett halvår
(det är en sattsning på ungdommar dom har här) så dom ska nästa vecka prata om jag får stanna eller inte.
Får jag inte det är det bara att börja om på ett nytt ställe, suck.
Det har tagit mig nästan ett år att våga och ta för mig där..jag vill inte börja om från noll.

Jag försöker skriva ett litet brev om min trötthet till doktorn som kan hjälpa vid beslut om prover.

Det är kämpigt att gå på nåder på arbetsplatser.

Jag får fortsätta!
Jag har dessutom gått upp en timme i arbetstid!

Arbetsterapi-tanten som ska hjälpa mig med tröttheten hör aldrig av sig dock
trotts att jag blivit lovad gång på gång att hon snart ska höra av sig.
Månaderna bara går.. jag blir bara arg och snart skiter jag i henne!

På jobbet kan jag inte sätta mig ner (eller lägga mig ner som jag helst vill, bara stänga av allt!)
som jag vill, när jag behöver det, så det känns som hela kroppen skakar innifrån.
Det är obehagligt och jag känner mig svag.

Eftersom magen kronglar hela tiden och jag plötsligt kan tappa andan (det blir jättetungt att andas då)
så verkar en ny teori vara panikångest.. jag har redan dödsångest, "vanlig ångest" mm mm
så vad spelar en ny ångesttyp för roll? Suck..

Är det nån annan som, när de mår dåligt eller är trött,
känner hur dom skakar? Spänner man sig för mycket kankse.. eller är det bara
att kroppen måste kämpa så mycket för att hålla sig vaken?

Som jag sa till dem, förut var det jag som krashade men nu
försöker jag svälja allt och då hamnar det i magen (kroppen) istället.

Det är jobbigt att jobba! Att vara ångestfri då är ovanligt. Att det psykiska
sätter sig i kroppen är inte konstigt. Var skulle det annars sätta sig?
Att inte kunna dra sig undan och vila ibland på sin arbetsplats är påfrestande.

Nä alla verkar tycka att det är självklart att kroppen får ta stryk,
det är väll skönt att få nån slags "bekräftelse" på att det inte är konstigt.
Ändå är det jobbigt när det känns som hela världen vill snurra och kroppen skakar.
Tack och lov syns inte skakningarna på så sätt, för andra blir jag nog mest fummligare.
Det känns mest.

Det är så jobbigt att jobba bland massa folk som är friska
och så strosar jag runt där och fungerar inte.
Det är så svårt att acceptera ibland.

Jag får inte tänka på det för mycket,
då slukar det en!

Därför är det skönt att få skriva av sig.