Advokaten som jag hade kontakt 1998 skickade ett brev till mig efteråt och erbjöd sig
att hjälpa mig om jag behövde mer juridisk hjälp. Det har jag inte behövt.
När jag var tvångsinlagd åren 1990-1992 så anlitade jag en advokat. Advokaten satte press på psykiatrin att jag skulle få bli av med tvångspapper på mig. Det blev nån slags kompromiss. Så lite senare blev jag av med tvångspapper och skrev nästan genast ut mig efter det och flyttade till en egen lägenhet här i stan. Annars, hade ingenting hänt om jag inte hade anlitat en advokat utan istället så hade jag bara fått gå där på avdelningen i några år till tills jag måste hamna på gruppboende – för dom började slussa ut patienterna från avdelningen någon gång år 1995 till ett gruppboende.
Jag kan säga så här efteråt att det gick inget bra för dom patienterna som hamnade på gruppboendet där jag också skulle ha hamnat i vanliga fall. Flera är döda och de flesta har säkert ingen tjej/kvinna än idag.
Synd bara att jag var så dum att jag i början när jag blev utskriven sommaren 1992 gick med på att vårdas här ute i samhället - öppen psyk. Jag hade fixat det bättre här ute om jag inte hade haft med psykiatrin att göra. Men jag var illa tvungen att springa till öppen psyk för att ta injektionen. Idag är det för sent!
