Jag, har ju den egenheten att
jag idkar i form anspråk, att de föreligger
samt att de, beligger att jag inte. Tar till
förbehåll vad angående beträffar. Modet
det ter sig sällsamt att de har en fin, position
i livet. Den paradoxala ironin. Det förmätna
grådaskiga ödet! Inga tendenser. Till, kompromiss
jag har dock inte stålsatt att va genuint ond. Rätt
av som bara öser, över en
med smicker/komplimang vi är alla funtade.
På ngt sätt däremot ett sting av vederhäftig.
Dårskap älskar jag. /(Men, man behöver,
inte vara otrevlig för de)!??