Vad är din erfarenhet av ensamhet?

I början när jag var mycket ensam kändes det som jag höll på att bli skvatt galen vilket jag nog var! Men sedan efter flera år så kan jag omöjligt se nån att dela mitt liv med! Vänner och nära och kära träffar jag inte så ofta som dom vill utan det blir mera sällan så som jag vill ha det!

Men början av min ensamhet var väldigt jobbigt! Vantrivdes som fan! Men lösningen var aldrig att jag skulle bryta mej ifrån ensamheten utan att lyckas finna inre balans av att va ensam!

För när jag är ensam är det lugn och ro och stilla inget eller ingen som stör och distraherar! Jag kan va mej själv helt och hållet och bara chilla mestadels!

Så ensamhet är en dygd!

Sitter här och ja, gärna att någon kommer hit och håller låda och lyssnar och snackar fast en varning, jag snackar ihjäl människan som kommer hit, på det att jag kan hålla en monolog i 6 timmar om så behövs.

Besök är välkommet, men jag vill ha en dörr att stänga om mig. Särbo hade varit det bästa, för dörren om mig måste jag ha.

Sedan vadå,vara ensam, du glömmer att du vad du än gör har du en däruppe som inte kan låta bli att interagera med dig i din tanke, du är aldrig ensam. I öknen är du där, är jag vid havet och öarna där, är du där också.

Bibliskt, det råkar vara hämtat från Kung David

Bara det att kung David hade Gud inombords, medan vi får försöka att skilja andarna åt, det är en Guds gåva inte alla förunnat.

[youtube:10ueoa6n]hrAP2JHslmU[/youtube:10ueoa6n]

Va glad Nissegossen att du inte bor i ett gruppboende som mej man får aldrig va ensam! Skulle va så skönt att helt och hållet ha nåt eget men jag vet inte vart det skulle vara? Finare och lugnare områden är ingenting för mej så jag vill bo i förorten men så kommer det till att det inte få va för farligt och kriminellt! Så det blir nog en stuga vid havet, katter och trädgård!