Tystnad eller argt svar, vilket att föredra?

Det här har inte gällt relationer eller vänner. Det har mer gällt offentliga personer som har sagt att de inte haft tid att ta kontakt efter överenskommelse.

Håller med om att myndigheter har en tendens att tycka att de betyder mer än vi. De är inte på samma våglängd utan viktigare. Vi FÅR hjälp, de ger hjälp...då tycker de att de är lite viktigare. Det tycker tex min kp som jag surnade till på en gång och rök ihop med. Vi är precis lika viktiga som de. Vi gör det gå kan på våra platser för att bidra. Precis som de. Jag får ofta agera sjukgymnast för min kp som dräller av skador. Men det får jag inte betalt för. Jag ska bara vara tacksam för den tid HAN ger mig. Men han får lön för det. Han ska vara professionell och inte ryka ihop med sina patienter. Han är sketredig ibland, men oftast bra. Jag är i alla fall glad att jag stod upp för mig. Det är inte ofta jag gör det. Men det kändes rätt, och jag vågade. Han ska inte trampa på mig bara för att han har lön.

zoidar skrev: Jag är den som blir mest sårad när någon inte svarar. Då föredrar jag argt svar.. Ni?

Argt svar helt klart.

Jag föredrar att tjafsa klart, tills man kommer fram till nåt.

Minns nån gång när jag försökte förklara nåt om mina känslor och min livssituation till mamma via mail. Skrev i tre timmar men fick inget svar. Då kände jag mig osynlig.

Krokus, det förstår jag. Man vill ju veta att man finns.

Vissa människor har växt upp med att man inte ska visa känslor och därför är det tysta istället för att bli arga. Svarar man inte så borde man väl förstå att man inte är intresserad av att tala om saken. Däremot blir det drygt om det händer efter varje fråga/hela tiden.

Idag svarade prästen på min fråga. Som vanligt oroade jag mig i onödan.