Där hade vi tråden jag ska spinna vidare på.
Alltså om man kommer ihop sig över nått, då reder man ut det men min ledare sa ifrån alldeles för sent
och i och med det vart det kicken i princip direkt, efter att ha kännt varann i 6 år så släppte dom taget och
stängde ut mig, portade mig i församlingshemmet, numer även i kyrkan, men att sitta ner och prata och
reda ut allt och bli vänner går inte, kritiserar jag dom så går dom istället till polisen.
Så det är lite så där "han är handikappad så han behöver vi inte t hänsyn till, han kan få hjälp nånannanstans".
Men vadå hjälp? Mina vänner vänder mig ryggen - dom jag trodde var mina vänner, hota med att anmäla mig om
jag skickar ett enda litet sms till min ledare t.ex. men jag får vara med i konfirmandredovisningen för särskolegruppen.
Deras rykte är åt skogen, att dom agerat fel förstår vi alla, men vet ni vad det bästa av allt är?
Dom är idag rädd för mig, varje gång dom gått till polisen säger dom att dom är rädd för mig,
nu sist sa dm att dom inte vill att jag ska gå fram till dom alls, dom har även sagt att dom inte
vågar gå på badhuset, dom vågar inte gå på stan - men gör det ändå.
Vi vänder på omeletten, säger att min ledare var en bra ledare som tog ansvar,
då hon känner att det går överstyr så sätter vi oss ner och pratar, kanske tillsammans med en präst
och funderar tillsammans på situationen utan att dom dömer mig efter sina beslut, så hade jag föreslagit
att vi tar en paus, jag kliver ifrån 3-4 veckor och lämnar min ledare ifred helt och hållet, i gengäld hade
hon gett mig nånting tillbaka, alla hade varit vänner idag, polisen hade aldrig fått mitt namn på sitt bord
och jag kan röra mig fritt i samhället och vara vän med dom alla, även på facebook.
Ledaren jag hade har blockat mig, även en av ungdomarna, men varför?
Dom respekterar inte mig visst.
Amen.
