Funderar på SMÄRTA. Som koncept, som verklighet för många. Varför tillåts själslig smärta? Är själslig smärta en illusion? Varför påtalar psalmisten gång på gång att prisa Gud? Mitt i allt elände?!
Är psalmisten ett psycho?
Är själslig smärta förenat med psykisk säregenhet? Hur kan man blanda sorg och smärta med så mycket hopp och pris som det görs i många skrifter.
Är smärtan enbart ett test från Gud? Jag förstår inte allt, men Anden är stark och lever man i den kanske man inte känner smärtan lika starkt , ty man är medveten om den större bilden. Fast lever man jordiskt, eller utifrån sin själ, är kvar i köttet, kanske smärtan tar över och till och med utvecklas till sjukdom.
Mina funderingar..
