Brist på anhöriga

I de två lokalföreningar inom IFS där jag varit
medlem, så var det förutom jag endast anhöriga
- mest föräldrar och kanske något syskon, som var
med på mötena.

Jag själv är inte med på alla möten. Jag undviker möten med de som är anhöriga och styrelse möten. Jag har några ggr fått förfrågan om jag vill sitta med i styrelsen, men har alltid vänligt men bestämt avböjt

Däremot är jag med i en arbetsgrupp med en handledare där vi skall strukturera en plan för at gå ut och göra oss hörda och resonera med alla de som har med psyksjuka att göra i sin profession, dvs ambulansmän, poliser, vårdpersonal och inte minst journalister och bjuda in dem på möten där vi brukare är redo att prata om oss själva och ev spela upp en improvocerad scen för att visa hur man önskar ett beteende från exempelvis en polis.

Jag har inga anhöriga

Pippi, du verkar inte ha levt helt ensam ändå.

Nej det har jag inte. Men i och med sjukdom så har inga relationer hållit och aldrig varit"på riktigt".

Familjen är begravd i Köpenhamn, mamma, pappa, lillebror. De gamla har dött och det finns ingen släkt kvar. Mina föräldrar hade inga syskon, inte farmor och mormor, så jag är den sista i släkten som håller ställningarna.
I och för sig så var det antal år sen mina föräldrar och bror dog men det känns ändå att ingen finns.

Män ersätter ej

pippi kan ett barn med en man, få dig att gå vidare?
När du fått ett barn, tror jag att dina problem är ute ur världen!
Du får någon annan att tänka på och sätta i första rummet!
Våga vinn....