Insikt

Geta, då frågar jag vem ändrar på verkligheten och frågar osökt om de under Jesus gjorde, han gick in i skapelsens ögonblick och ändrade verkligheten i de under han gjorde. Han botade en förtvinad hand mm. Jesus förändrade verkligheten för den människan och samtidigt hela tillvaron. Om du söker sanningen fråga då Jesus för han kan förändra verkligheten för dig och andra.

Geta skrev: Kristna påstår ju att det bara finns en sanning och det är den som de har.

Nja, riktiga kristna kanske menar att det bara finns en sanning och det är den Gud har......
Du ska nog se upp med en del som kallar sig kristna men inte är det....

Jag menar att vi är ju alla en del av Gud och är sålunda en del av all sanning.....

För mig är det som att drömma fast jag är vaken, när jag är psykotisk. Efteråt tror jag ibland att det låg någon sanning i drömmen (vanföreställningen) men ju friskare jag blir desto mer förstår jag att drömmen inte var sann, att jag var sjuk. För mig har det inget med starkt självförtroende eller självkänsla att göra. Den är alltid lika bra. Klart man på sätt och vis skäms över sjukdomen men jag är lika kaxig över min förmåga

Jag hade föreställningar om att Den Helige Anden gav befallningar om att jag skulle göra en massa konstiga handlingar, som att fasta dag efter dag, stå som staty en kvart i taget, skippa skolan och allt möjligt annat. Jag trodde befallningarna och lydandet av dem skulle göra mig till en god människa. Om jag inte utförde dem fick jag panik över att jag skulle förlora frälsningen och hamna i helvetet.
När jag sedan blev inlagd på BUP trodde jag att jag var där helt i onödan.
Men vid tiden för inläggningen började jag tveka på att befallningarna var rätt. För ibland sade de emot varandra och sade rentav emot Bibeln.
Men det tog nästan ett år för mig att få full insikt att jag faktiskt varit sjuk. Det kom inte plötsligt utan över tiden. Jag har för mig att det gjorde ont efteråt.
Mina religiösa grubblerier fortsatte och ledde mig till judendomen.

Ofta känt smärta över min tid utan insikt. Jag förlorade min älskade bästis på grund av sjukdomen.

Nu är jag betydligt mer kluven inför det som hände. Jag är nu kristen igen, närmare bestämt "mormon", och jag ser att mina böner och fastor hade resultat. Mitt sanningssökande ledde faktiskt ända fram till slut.
Jag känner dock stark smärta över sjukdomstiden. Det känns också jobbigt att inte ha fått diagnos på tillståndet. Många har dock sagt att det var en psykos. Det tror jag också.
Jag kan knappt tänka på sjukdomen och förlusten av min bästis utan att tappa andan av sorg.