Min pappa gick bort igår!

Verkligen tack Richard!
Recard2016!!!!! Det värmde!

Funderar på blockera mej helt och koppla bort all teknik för att kunna få tag i mej och fly från det här! Men jag kan väl inte va så ensam om att känna att det är en omöjlighet att klara sig ta sig igenom det här för det är väl nåt alla måste! Kände en kvinna vars mamma dog och den här kvinnan klarade inte det över huvud taget hon blev förstörd för livet! Och det är det jag är rädd för för jag är väldigt komplicerad mer än många andra och levt ett väldigt struligt liv! Jag är rädd om jag inte flyr bort från allt det här så kommer det bli knäcken för mej! Sedan dövar jag mej just nu med droger och funderar att jag ska peppra mej med piller och droger för att psykiskt klara av det här annars måste jag fly bort från smärtan allt det här är för jag känner mej sån sorg, svag och skräckslagen! Jag insåg inte att jag älskade honom förrän han gick bort och jag vet att han älskade mej! Han försökte få kontakt med mej men jag flydde! Under hela livet gjorde han försök då och då till kontakt men jag förstod inte bättre!



Det är så typiskt mej att alltid fly eller vilja fly till och med när det handlar om ens egen pappa man kunde inte möta! Vilket jag ångrar vid djupet av min själ och är så jävla ledsen över så inga ord funkar att förklara hur jag känner mej!

Johannes alla vet det redan inga nyheter direkt! Men ändå det min poäng är att livet blev inte som man innerst inne ville! Och så upplever nog många andra oxå! Eller vadå?

LonelyisBack skrev: Nissegossen beklagar verkligen hur länge var du inlagd och hur klara du dej igenom det? Jag förstår om du inte vill prata mer om det!
Admin1 vet inte försöker sköta om mej mera försiktigt för att undvika bli inlagd men risken finns!
Wasp ja jag önskar verkligen att jag skulle slippa men det är verkligen det största priset man får betala både för mej och nära och kära! Så jävla otäckt och extremaste skrämmande obehaget nånsin över huvud taget man kan uppleva!!! Förutom våldtäkt som förstör hela livet så det finns inget att leva för! Men ändå vissa människor tar sig igenom dessa svårigheter och kan leva ett fullt levande liv! Men jag fattar inte hur?

Det var 1980 och jag hade ännu inte fyllt 30 år, jag vakade över honom, sedan tog andra över och det var efter en stroke och han blev förlamad i halva sidan av kroppen, det han dog av var lunginflammation, det var orsaken och då låg han ju redan på sjukhus.

Han dog dagen innan hans 76 års dag.

Jag låg endast en kortare tid inlagd och numera är minnet bleknat.
Man måste själv gå vidare för det gör man och jag bär absolut inte på några skuldkänslor

Min syster satt som vak när han gick bort och hon satt med honom till gryningen och hon sade, är det så här att dö, är jag inte rädd för att dö.

Är det mest skuldkänslor som du känner?

Jättefint att höra tack för du tog dej tid att svara, ja min storebror sa samma sak när vår pappa dog för han fanns där vid hans sida och berättade det hela blev ett fint avslut ändå! Det hjälpte mycket att höra!!! Pratade med honom nyligen dom har försökt få tag i mej så jag tillslut tog modet och ringde min storebror!

Jag känner mestadels ledsenhet, skräck, rädslor, panik, obehag och även en stor undran! Jag tror du tar min undran för skuldkänslor! Min stora undran handlar om att samla mej med förståelse som jag har aldrig reflekterat på innan och en undran hur kunde jag missa att jag faktiskt älskade min pappa men besvarade det inte vid hans försök till kontakt! Sedan känner jag ett djup ånger att jag var inte mottaglig för kontakt med honom att jag kände när han levde att jag får ta det sen och förskjutit det hela tiden och nu är det försent!